Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Manipulerade bilder

/
  • mani-pulerad? Videocracy är en berättelse om hur en demokrati har manipulerats sönder. Men den får också På gångs recensent Kristian Ekenberg att själv lämna salongen med känslan av att ha blivit manipulerad. ”Gandini vet exakt vad han gör. Varje bild, varje vinkel, varje val leder oss exakt dit han vill”.

Annons

Dumburken är ett ord som inte faller mig i smaken, men för den italienska televisionen är det svårt att hitta en mer adekvat benämning.

Vi har själva i vagt minne det svenska försöket att skapa Berlusconi-tv, ”Tutti frutti” med Bruno Wintzell, men den parentesen i svensk mediehistoria är som att jämföra Cicciolina med Lill-Babs.

Erik Gandini, själv med italienska anor, har gjort en dokumentär om Italien och landets statsskick: videokratin. Bildens tyranni. Vi kastas direkt in i en av de första av dessa sensationellt smaklösa shower, en frågesport där varje rätt svar strippade en hemmafru i studion på ett klädesplagg, vilket ändå kan anses som en pryd underhållning jämfört med mer samtida exempel, när halvnakna så kallade velines (värdinnor) åmar sig framför kamerorna i grälla miljöer som ser ut som en explosion i färgfabriken.

Dokumentärfilmen ”Videocracys” huvudperson är Silvio Berlusconi, men han glider bara runt i bakgrunden, filmad på officiella tillställningar där han flinar upp sig med sitt bländvita Christer Sjögren-smile. Trots sin ringa storlek skuggar han hela den italienska kulturen, blir en given fast punkt i filmen, vars ämne är bildens makt men indirekt porträtterar bildens furste, ”il presidente”.

Två andra bisarra figurer intervjuas dock. Tv-agenten och Berlusconi-polaren Lele Mora och paparazzi-utpressaren Corona. Den förre är en slajmig karaktär, helt klädd i vitt i ett vitt hus med vita möbler, som styr tv-branschen och vilka som får ynnesten att bli kändisar.

I en minnesvärd sekvens jämför han Berlusconi med Mussolini – men konstaterar att Berlusconi, om än förträfflig och en hedersknyffel, inte riktigt når upp till Mussolinis nivå.

Corona var från början hans tronarvinge, men blev sedan i stället ett slags utpressare, som med en armé paparazzis fångar kändisar på komprometterande foton och ”glömmer” dem mot betalning.

En modern Robin Hood, kallar han sig. Men efter att ha avtjänat ett fängelsestraff för utpressning blir han själv kändis, det som han påstår sig att hata. Han blir samtidigt parasiten och hjärtat i denna diskokula av speglar och aldrig sinande bilder.

”Videocracy” öser vatten över EU-skeptikernas kvarn (inte ens Cecilia Malmström kan väl se relationen med Berlusconi som oproblematisk), men den lämnar inte en bismak av bara sitt ämne, utan också hur ämnet presenteras. En berättelse om hur en demokrati har manipulerats sönder som får mig att lämna salongen själv med känslan av att ha blivit manipulerad. Gandini vet exakt vad han gör. Varje bild, varje vinkel, varje val leder oss exakt dit han vill.

Mer läsning

Annons