Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maria Larssons eviga ögonblick

/

Maria Larssons eviga ögonblick
Regi: Jan Troell
Med: Maria Heiskanen, Mikael Persbrandt, Jesper Christensen med flera
Filmstaden, Gävle

Annons

Sverige, tidigt 1900-tal och den fattiga arbetarkvinnan Maria Larsson vinner en bälgkamera. Hon vågar sig försiktigt till stadens fotoateljé, en annan värld med blomsterpiedestal och målade kulisser. Hur gör man?

Herr Fotografen, excentriskt vänlig, ger henne några glasplåtar och demonstrerar det magiska tricket att fånga ett ögonblick av verkligheten.

Så går det till när Maria Larsson upptäcker att livet blir större när man ser det genom kameralinsen, genom konsten.

Den svenska regissören Jan Troell har gjort en storartad film. Det är egentligen bara det ni behöver veta. Att man måste se ”Maria Larssons eviga ögonblick”.

Den är så obeskrivligt vacker.

Ytligt sett, naturligtvis. Fotot är mästerligt.

Men det vackra finns ju som alla vet egentligen inuti. Godhet, det förunderliga i varje skapelse och varje ögonblick syns inte utåt.

Och ändå lyckas alltså filmbilderna förunderligt nog visa just detta. Ja, magiskt om något.

Men jag behöver kanske säga också att det är en spännande och våldsam film. Om fattigdom, vilda strejker, kärlek, misshandel, död och svek.

En bra story helt enkelt, som samtidigt beskriver ett stycke svensk historia.

Givetvis är Maria Larsson själv som ett gammal anonymt svartvitt fotografi som väcks till liv. Bilden av en sträng kvinna med höghalsad klänning, som tittar bestämt, men ändå med lite osäkert räddhågsna ögon in i fotografens kamera. Vem var hon? Hur tänkte hon? (Filmen bygger på ett dokumentärt öde.)

Maria Larsson har ett hårt liv, många barn, en charmerande suput till make (Michael Persbrandt, alltmer lik Allan Edwall). Att hålla helt och rent och familjen över svältgränsen är hennes uppgift. Men med sin fotografering skapar sig denna kvinna mot alla odds ”ett eget rum”, även om det bara är i köket under en svart filt där hennes fotografier framkallas.

Anslaget i ”Maria Larssons eviga ögonblick” påminner på sätt och vis om Bo Widerbergs ”Kvarteret Korpen”. Det jäser bland hamnarbetarna, maken skyfflar kol och vägrar städa hos kapitalistsvin.

Men trots allt elände är ”Maria Larssons eviga ögonblick” ingen eländesskildring. Här finns mycket ljus. För det är ju ljuset som fångar ögonblicken till evigheten.

I huvudrollen lyser Maria Heiskanen. I årets självklart bästa svenska film.

Mer läsning

Annons