Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Marley och jag

/

Marley och jag
Filmstaden, Gävle
Regi: David Frankel
Med: Owen Wilson, Jennifer Aniston, en labrador med flera.

Annons

Före det att jag såg ”Marley och jag” har jag aldrig haft en tanke på att skjuta, flå, grilla och äta en labrador.

Filmen baseras på krönikören John Grogans bok om sitt liv tillsammans med hunden Marley, i filmen spelad av Owen Wilson (krönikören alltså, inte hunden).

Det är en vardaglig resa genom ett familjeliv, där det mesta kretsar kring labradoren och hans sanslösa ståhej, med bajs här och var, uppätna smycken, rymningar på stranden, omkullsprungna barn, tuggade möbler ... nämnde jag rymningar på stranden?

Jag skulle kunna tänka mig att skaffa en hund som Marley om jag bara slapp se en labrador springa i sand för resten av mitt liv.

Filmen är som mest sympatisk i sin skildring av det lilla livet, av drömmarna som kanske blev någonting annat. Men det osympatiska överväger. Som Jennifer Aniston. Jag trodde att det bara var hennes karaktär Rachel i ”Vänner” som var osympatisk, men det kanske är Jennifer Aniston själv, eller så är det för att hon alltid spelar olika versioner av Rachel?

När jag skriver att filmen handlar om deras liv tillsammans borde det inte komma som en överraskning att berättelsen slutar med Marleys död, som i gamla romaner som börjar i vaggan och slutar i graven.

Jag har aldrig tidigare så hett önskat att se ett djur avlivas för att slippa plågan. Inte Marleys, alltså, utan min plåga av att behöva se det utdragna snyftslutet.

Mer läsning

Annons