Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mästerligt bildskapande

/

Man tänker sitt

Regi & manus: Fredrik Wenzel & Henrik Hellström

Med: Sebastian Eklund, Jörgen Svensson, Marek Kostrzewski m fl

Filmstaden, Gävle

Annons

”Man tänker sitt” är inte en berättelse utan ett tillstånd.

Den är – annorlunda.

Samma annorlunda som ”Farväl Falkenberg”.

Inspelad i samma stad (som kanske inte borde göra så stor turistaffär av sitt nya kändisskap när allt kommer omkring). Skriven av samma manusförfattare som här gör regidebut. Och berättad, förlåt jag menar uppspelad, i samma softa tempo.

Det är bilder från utkanten av en stad. Förortsvillor, Lidl.

Här bor Jimmy som är vuxen men inte får ha hemnyckel. Han byter blöja på sitt barn, mitt på en öde asfaltparkering. Förbipasserande äldre dam lägger sig i. Så kan man väl inte göra. Lägga bäbisen på gatan.

Här bor ensamma människor, griniga par, och Anders ”som har fått bygglov för en carport på sitt hus”. Alla iakttagna av en elvaårig pojke. Han är filmens naiva röst och förstärker en outtalad längtan tillbaka till det ursprungliga, naturtillståndet.

”Man tänker sitt” är inspirerad av civilisationskritikern Henry David Thoreaus bok ”Walden” (från 1854) som verkar ha en renässans just nu. I den skrev han om ett liv som självförsörjande i en enslig stuga i skogen.

Filmen beskriver ett gränsland där mörka trädstammar kryper närmare mexiteglet och ån äter sig in mellan husen. Medelklassidyllen är döende. Så vart ska Jimmy ta vägen, när huset står låst? Vart ska människan ta vägen?

Vi ser Jimmy bära med sig sitt barn in i skogen. Han fastnar med fötterna i den svampiga marken. Skon blir kvar.

Stämningen är hypnotisk. Mossiga stenar, mörkt vatten, högt gräs.

”Man tänker sitt” dryper av fuktigt svullen naturromantik.

Jag tycker att filmen har något ouppklarat och förenklat över sig. Men att den samtidigt är mästerligt, hypersensitivt bildskapande. En dödsmässa för köpsamhället, inkapslad i originalmusikens sugande hymner.

Det är en stilla sensation att ”Man tänker sitt” visas på vanliga biografer i stället för konsthallar.

Man kan tänka sig den som en målning där Henri Rosseau samarbetat med både Caspar David Friedrich och Peter Tillberg.

Eller man kan tänka sitt – att man får en släng av hösnuva av överdoserad ekologisk naturmystik.

Mer läsning

Annons