Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mirandas hjärna gör sig bäst i små doser

/

Annons

Knasbollen Miranda July är tillbaka. Hennes debutfilm ”Me and you and every one we know” övertygade mig inte, däremot hade hennes novellsamling ”Ingen hör hemma här mer än du” en form där hennes särpräglade touch kom till sin rätt. Det är svårt att hitta en artikel om Miranda July utan att det engelska, svåröversatta ordet ”quirky” nämns. Hon är helt enkelt drottningen av knas, med Zooey Deschanel som tronpretendent.

Nya filmen ”The Future” inleds lovande. Paret Sophie och Jason, spelade av July själv samt Hamish Linklater, ska adoptera en katt från härbärget men får inte ta hem honom förrän om en månad, och denna gratismånad före ansvaret börjar blir en respit, en parentes av frihet i livet som de bestämmer sig för att ta tillvara på. De slutar sina jobb och försöker börja leva. Men det är inte så lätt; Jason försöker rädda planeten från klimatförändringar genom att sälja träd för en välgörenhetsorganisation, och Sophie, som är danslärare, ska youtuba ut en dansfilm av sig själv varje dag. Få vill dock köpa träd, och Sophie danskrampar. Hon inleder i stället ett förhållande med en ensamstående man som hon får kontakt med av en slump, och det är ungefär där som filmen börjar flippa ut.

”The Future” utgår från ett slags livskris i den begynnande medelåldern. Är det så här det ska vara nu resten av livet? Samtidigt som vi följer parets besynnerligheter, klipps med jämna rum kattens liv in, som med knarrande röst drömmer om att äntligen få ett hem, om att hans riktiga liv nu ska börja. Den väntan finns också hos Sophie och Jason.

Miranda Julys hjärna gör sig bäst i små doser, kanske är det därför hennes noveller fungerar bättre än filmerna. ”The Future” får problem när karaktärernas liv och bevekelsegrunder blir för knäppa. Till slut finns det inte någon identifikation kvar med dem, och det blir omöjligt att förstå varför de gör som de gör. Bränslet från de tokroliga infallen räcker bara så långt, och när filmens deprimerande fas tar vid önskar man sig bara bort.

Mer läsning

Annons