Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Moralkakorna haglar

/

Kombinationen Amy Diamond och den animerade prinsessan Lillifee är perfekt.

Annons

Min dotter fick Amy Diamonds jultidning och de färgglada sidorna är en orgie i mys, präktighet, rediga och käcka tips men självklart också en orgie i Amy Diamond, artisten som fyller 20 i vår men som alltid kommer att vara som gjord för att älskas på landets alla förskolor.

Samtidigt är Amy Diamond en artist som står helt stilla. Ingen onödig utveckling eller förändring här inte. Hon gör barnprogram i tv, popmusik som skapad för Melodifestivalen men som inte ens är med där och nu för andra gången prinsessan Lillifees röst på bio.

Och som det passar. Prinsessan Lillifees värld är en orgie i mys, präktighet, gälla röster, grälla färger och förundrade ”åååååååhhhh”-suckar som liksom ramar in allt det härliga och fina.

Den här gången bryts härligheten av att enhörningen Rosalie visar sig för Lillifee i en dröm och ber henne ta hand om enhörningens dotter Lisa. Drömmen blir till en sanndröm och prinsessan och hennes två vänner beger sig iväg för att leta efter Rosalie. Det visar sig att den ensamme och därför elake prins snö har begravt ett helt land i is och fryst in alla dess medborgare. Men var lugn, Lillifee ordnar skivan.

”Prinsessan Lillifee 2: Den lilla enhörningen” är en film där gullegullet, moralkakorna och falsettutropen haglar. Visserligen har snällheten en orättvist undanskuffad plats i dagens Sverige, men allt det rosa och übergulliga gör i alla fall mig så bedövad att snällhetsbudskapet bara visslar förbi och landar långt utanför mål.

Martin Röshammar

Mer läsning

Annons