Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Munkarnas oro skapar filmens spänning

/
  • Högtidlig. Verklighetsbaserade franska dramat ”Gudar och människor” är en ovanligt helig film.Foto: Nonstop entertainment

Annons

En liten grupp franska munkar lever sida vid sida med fattiga bybor i Nordafrika. De är gamla män som odlar grönsaker och säljer sin honung på den lokala marknaden. Fader Luc driver en sjukstuga. Ingen bryr sig om vem som är kristen eller muslim. Efter amen säger fader Christian inshallah. Man respekterar varandras ceremonier.

Men den ålderdomliga idyllen får ett plötsligt slut. Militanta islamister dyker upp och sprider skräck. I deras spår följer militären.

Munkarna är lika rädda som alla andra när människor som varit deras vänner hittas med halsarna avskurna. Ska de själva stanna och bli slaktade? Ska de acceptera skydd av landets korrupta regim?

Fader Christian tar ett hastigt beslut utan att rådfråga sina klosterbröder.

Detta är inledningen till den franska filmen ”Gudar och människor” som berättas i ett sakralt tempo.

Som om bilderna på körsjungande män i fotsida vita kåpor vore heliga. Fårade ansikten, liksom fårade trädstammar, synas stilla och vördsamt.

Det är istället männens oro som får skapa filmens spänning. De ställs oväntat inför en situation där deras tro utmanas, där deras val blir livsavgörande. Någon utbrister: ”Jag har inte kommit hit för att bli martyr”. En annan gömmer sig under sängen.

Trots sitt uppenbart aktuella innehåll handlar ”Gudar och människor” alltså om hur vi väljer att leva våra liv – den ger sig inte in i några religionsstrider. Budskapet är i så fall endast detta: att munkarna blir brickor i ett spel – precis som religioner blivit brickor i politiska och ekonomiska spel.

”Vårt uppdrag här är att vara allas bröder”, säger fader Christian och sammanfattar filmens omfamnande kärleksbudskap. Den vann juryns stora pris i Cannes förra året. Det har man till en början svårt att förstå.

Men saktmodigheten i ”Gudar och människor” växer till ett brusande crescendo. En helikopter dränker bönen. En sista måltid äts till Tjajkovskijs Svansjön. Det är mästerligt. Det är – högtidligt. Det är nästan som Tarkovskij.

Filmen bygger på verkliga händelser – i Algeriet 1996. Att tänka på när kameran ibland dröjer konstnärligt länge vid sina mirakulösa milda munkar.

Mer läsning

Annons