Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Musikfilm med stort hjärta

/

l Biografiska filmer om konstnärer brukar kräva ett problem för att fungera. Den porträtterade personen drabbas av drogproblem, kärlekssorg, skrivkramp eller galenskap. I filmen om vissångaren Cornelis är det i stället som om enbart Cornelis själv är problemet.

Annons

Han visserligen både super och knaprar piller, har trassliga förhållanden och uppträder som en galning.

Men han får vara centrum för sin egen berättelse. Han får vara artisten, poeten, geniet Cornelis. The one and only. Och det är schysst. Även om man omedvetet saknar någon slags frågeställning som kan fungera allmängiltigt.

Självklart finns frågan om vem Cornelis egentligen var. Dock hedrar det regissören Amir Chamdin att han inte gör anspråk på att besvara den genom att hänga upp en färdig förklaringsmodell.

Spöken i det förflutna är Cornelis upplevelser som pojke i Holland under kriget. Men det skildras flyktigt, som en av många bitar i ett pussel som aldrig kan bli färdiglagt. Också därför att Cornelis dog tidigt. Han blev bara 50 år. En bångstyrig jättenalle slår igenom, rumlar runt, bullrar, älskar och skapar rubriker.

Men trots alla halsbrytande eskapader, trots en fantastisk karriär och en enorm produktion, är det som om Cornelis liv tar slut innan det får chans att börja på riktigt. Innan han får ordning på sig. Så mycket. Och ändå var det inte mer än så här.

Och ja, i det kan vi kanske känna igen oss. Tiden bara försvinner.

Amir Chamdin gör sin långfilm som en existentialistisk musikvideo. Förmodligen den bästa tänkbara musikvideon om Cornelis. Till underbara bilder av 1960-talets Stockholm där tvätt hänger mellan husen i gränderna, folkabussen turnerar i ett annat Sverige, och det växer fram en generation av politiskt medvetna, allvarliga unga konsertbesökare.

Det cyniska är att Cornelis öde – kändislivet med kvinnor, konkurser, rattfyllor, fängelsestraff, sjukdomar, skulder, skivsuccéer och besvikelser – hade lämpat sig mer än väl för en tv-serie som garanterat skulle gått till svenskarnas hjärtan.

Nu tvivlar jag på om det verkligen blir den revival han är värd. Chamdins innerliga Conrnelisporträtt har av förklarliga skäl mycket hjärta – och konstigt nog för lite smärta. Jag saknar ett sting. Det finns i enskilda scener. Till exempel så snart kollegan och konkurrenten Fred Åkerström uppträder.

Åkerström spelas av David Dencik. Det är nästan tur att han inte syns mer. Då hade han alldeles stulit showen, till och med från Hans-Erik Dyvik Husby som gör sin huvudroll framför allt med kroppshyddans majestätiska tyngd.

Mer läsning

Annons