Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Narnia – en seg historia

/
  • Stjärnvarelse. De magiska väsen som befolkar tredje filmen om Narnia är fina. Men annars är det inte så mycket bevänt med ”Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen”.
  • Inte bara kompisar. Prins Caspian och Edmund har en liten beef under resans gång, i ”Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen”.

Jag har bestämt för mig at jag har läst C S Lewis böcker om Narnia, allihop, både framlänges och baklänges när jag var liten.

Annons

Men historien om hur de två yngre syskonen Lucy och Edmund och deras odräglige kusin Eustace kommer till Narnia via en skeppstavla och far runt med prins Caspian på ett skepp nära jordens ände för att samla ihop ett gäng svärd och befria människor som hålls fångna av ondskan själv på en avlägsen ö, har jag inte ett enda minne av.

Det kan bero på att den som bok var lika fisljummen som filmen nu är.

Visst, man har fått fason på specialeffekterna som var väldigt tunna i första filmen och det är förstås häftigt att se magiska väsen, häftiga strider med odjur och läskig grön dimma som förvarnar om ondskan.

Och visst, Eustace är rolig bekantskap som avskyr sina kusiner och inte har mycket till övers för magi och fantasi – det finns ju vetenskap! – och hans gnällighet och grinighet hade man kunnat göra mycket mer av.

Nu blir den tredje berättelsen om Narnia en seg historia utan nån dramatisk vändpunkt och med några händelseglapp. Förstås med de givna kristna moralkakorna, som utan ett händelserikt ramverk bara känns väldigt tillkämpade.

Nej mer spännande än såhär ska det vara i Narnia.

Mer läsning

Annons