Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naturen och människan är mysko nog

/
  • Den långa filmen. Ed Harris och Saorse Ronan gör en tröstlös vandring i en tung men mystisk och intressant film.Foto: Fox
  • Mystisk och vacker.

Annons

Peter Weir från Australien var en gång min favoritregissör. Med ”Utflykt i det okända”, ”Den sista vågen” och ”Brännpunkt Djakarta”. Mystiskt mystiska filmer.

Sen började det gå utför. Han hamnade i Harrison Ford-träsket – det vill säga produktioner där stora men inte nödvändigtvis bra Hollywoodstjärnor skulle matchas.

Så jag väntar mig inte mycket av ”The way back”. Beskriven som en lång grym resa, en grupp mäns flykt från Stalins fångläger i Sibirien 1939.

De går och går. Tusentals mil. Genom snöstormar och sandstormar. Plågade av hunger, törst, köld, och hetta men värst av allt moskiter. Hur många av männen når friheten? Vad är överlevnadsinstinkt egentligen? Måste man bli kannibal? Äta eller ätas?

Fokus ligger förstås på relationerna inom gruppen och på de kärva porträtt som långsamt karvas fram under den långa flykten. Där är Ed Harris sorgsna amerikan som reste till Moskva för att han trodde på kommunismen, Colin Farrells Stalintatuerade gangster, och Saoirse Ronans stolta flicka som ansluter till vandrarna. Gustaf Skarsgård kompletterar som en romantisk rese som tyvärr gör mindre starkt intryck.

Men landskapet är inte oviktigt heller. Djupa skogar, oändliga vidder. National Geographic Films står faktiskt som en av finansiärerna. Filmen frammanar en slags helighet inför vår jords djupa skogar, oändliga vidder, mäktiga bergmassiv. Därmed också en vördnad inför människan – och hennes möjlighet till mänsklighet – som en del av allt detta.

”The way back” är ingen helgjuten upplevelse. Ibland hamnar filmen i scoutäventyr och inledningsvis i fånglägerklichéer. Ibland påminner den om Bertoluccis existentialistiska mästerverk ”Den skyddande himlen”.

Men ”The way back” bärs upp av några skälvande drömsekvenser, en personlig hägring som driver en av de flyende framåt. Inget direkt övernaturligt, istället får vi uppleva hur naturen och människan är mysko nog i sig. Det räcker för mig.

Med ”The way back” är min Peter Weir på väg tillbaka.

Bodil Juggas

Mer läsning

Annons