Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Överdos av rosa

/
  • Vidrigt rosa. ”Det är alltid en vacker morgon i Rosarike”, jollrar prinsessan Lillifee och flyger iväg för att färga hela världen, inklusive sin frukostmjölk, rosa.

Annons

En kollega till mig kommenterar, diskuterar och recenserar film uteslutande efter dess genusperspektiv. Det är hennes enda kriterium, vilket låter förutsägbart; ändå lyckas hon ofta överraska mig.

Någon kanske, som man ibland gör, konstaterar att ”Hitta Nemo” är ett mästerverk, varpå kollegan inflikar att man kan just undra om pappa fisk verkligen hade simmat ända till Australien om Nemo hade hetat, säg, Norma.

Eller man refererar till ”Tjuren från Bronx” och hon påpekar stillsamt att inte en enda italienskamerikansk regissör hittills bemödat sig om att göra ”Kossan från Bronx”.

Kollegan finns inte i salongen när ”Prinsessan Lillifee” pressvisas. Det är tur. Hon hade självantänt i sin stol. Hon hade genusimploderat och bildat ett svart hål så stort att 15 Stockholmskvarter dädanefter skulle gå att finna bara i historieböckerna.

För det här är mer könskonservativt än en pakistansk koranskola. Handlingen: Prinsessan Lillifee flyger runt i Rosarike och färgar allt rosa. Hon har en walk-in-garderob, förlåt fly-in, där det finns 50 likadana rosa outfits med prinsesskrona. Några sjöjungfrur speglar sig kokett och börjar storgråta när deras frisyrer förstörs av vinden.

Själv har jag ovanan att – till en viss gräns – förlåta en film några genusövertramp så länge den har andra kvaliteter. Det har inte ”Prinsessan Lillifee”. Det är en film som gör sig bäst, eller minst dåligt, i barn-tv en helgmorgon där dess enda funktion är att ge mamma och pappa (eller för den delen pappa och pappa) lite välbehövlig sovmorgon, eller lördagsmys.

Erik Helmerson

Mer läsning

Annons