Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Public enemies är ett ambivalent gangsterepos

/

Filmpubliken har en romans med gangsters, en rosenskimrande bild av stiliserat våld, farlig sexighet, välskräddade kostymer, karismatiska personligheter.

Annons

När regissören Michael Mann tar sig an legenden John Dillinger förväntar man sig dessa element, och får dem också – men bara delvis.

Bankrånaren Dillinger jagas mot sitt slut av FBI-agenten Purvis. En efter en av hans kumpaner mejas ner, han utses till samhällets fiende nummer ett, snaran dras åt.

Filmen innehåller flera rånscener, filmade som förförelser, och det poängteras att Dillinger endast vill råna banken, inte kunderna. Filmen innehåller också ett flertal maskingevärsuppgörelser, iscensatta med Manns sedvanligt oklanderliga elegans (även om jag har svårt för det digitala fotot).

Med Depp i huvudrollen förväntar man sig den vanliga mallen av romantiserad brottsling, en karismatisk skurk med hjärtat på rätta stället. Allt pekar på ett sådant fall av gangsterporr, men långsamt börjar jag förstå att någon sådan intention inte finns, att Mann ger oss en verklighetens och inte filmfantasins bankrånare.

Tyvärr är bankrånare inte människor som man orkar med två timmars biografi över, såvida de inte är sockrade med postumt mytströssel. Jag läste nyligen en nyutkommen svensk bok om Al Capone, och slogs av vilka trista typer gangstrarna var.

Johnny Depps Dillinger fyrar av charmen stundtals, men det är bara mot reportrar, i pr-syfte, för att hålla allmänheten på sin sida. Annars är han kall, hård och beräknande. Mann väljer också att kapa allt psykologiserande. Dillinger blir ett blankt papper.

Det enda mänskliga finns i relationen med hans kvinna, spelad av Marion Cotillard. Men även där porträtteras han platt, och hans kärlek kan lätt förväxlas med behovet av att beskydda någon, ett konstruerat behov då han själv utgör faran. Soundtracket fylls av Billie Holiday, som för att åtminstone därifrån pumpa in känsla.

Jag är inte en expert på John Dillinger, men tvivlar inte på att filmen – om än fiktiv – har varit noggrann med detaljerna, baserad som den är på en bok av Bryan Burrough. Som tidsdokument har den ett värde, och man undrar onekligen om nutidens ekonomiska nedgång, liksom filmens 1930-tal, kan skapa en brottslighet som denna.

Om jag bara fick recensera med ett ord, skulle jag använda ”ambivalent”. Michael Mann verkar vara vara tvehågsen, arbetar med moraliska gråskalor, osäker på om sympatierna ska ligga hos villebrådet eller jägarna. I min bok får han åtminstone en eloge för att han inte har porträtterat en gangster som man ofrivilligt ser som en hjälte.

Mer läsning

Annons