Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Repig kopia av kärleksparadiset

/

Möte i Toscana – och ni tänker solrosfält, pittoreska byar, semester och cypresser och antagligen en och annan amerikansk film där det vackra landskapet får romantiken att spira.

Annons

Men den här filmens Toscana är en repig kopia av kärleksparadiset. En kvinna och en man möts, utan att nå fram till varandra. De talar olika språk, deras förhållande till varandra är som två ensamma vägar åt olika håll.

Juliette Binoche spelar en stressad mamma med hela ansvaret för sin son. William Shimell spelar en författare som just kommit ut med en bok om kopiors värde kontra originalens.

Han skriver visserligen om konst men bokens ämne anspelar också på filmens handling – om hur trist den ursprungliga kärleken mellan två människor kan se ut efter 15 års äktenskap.

Mannen och kvinnan tillbringar en dag tillsammans. De besöker gamla kyrkor och går längs trånga gränder i en liten stad dit många unga bröllopspar reser för att gifta sig. De diskuterar utan andra avbrott än irriterade mobilsamtal. Han är grälsjuk. Hon är besviken.

Det är synd att berätta alltför detaljerat hur dramat utvecklar sig. En stor del av spänningen ligger i den oklara relationen mellan mannen och kvinnan.

Filmen lyckas trots sitt ganska ansträngda och konstlade manus ge känslorna tyngd. I ett avgörande ögonblick hörs duvorna kuttra i solnedgången och tomheten är total. Men utan Juliette Binoches ömsom plågat ängsliga, ömsom ansträngt leende ansikte, hade ”Möte i Toscana” allvarligt talat inte varit värd att se.

Regissören Abbas Kiarostami kommer från Iran och har vunnit Guldpalmen i Cannes för ”Smak av körsbär” (1997). Här lyckas hans få en modern äktenskapsuppgörelse att bli bedövande maklig.

Mer läsning

Annons