Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sagan om Despereaux

/

Sagan om Despereaux. Regi: Sam Fell och Robert Stevenhagen

Annons

Redan till förtexterna anar man oråd. En efter en radas de engelska originalrösterna upp: Matthew Broderick, Dustin Hoffman, Tracey Ullman, Kevin Kline... Avundsjukan på den engelsktalande publiken bara växer. Säga vad man vill om Niclas Wahlgren, men... För varje nytt namn på duken suckar man djupare. Nu kan det väl inte bli värre? Det kan det: Robbie Coltrane, William H Macy... NU kan det väl inte bli värre?

Det kan det. För nu börjar "Sagan om Despereaux".

En animerad film är samverkan mellan story, animationskvalitet och rollfigurer. I "Despereaux" växlar storyn mellan obegriplig och korkad, animationerna ser ut som om någon lärling till en flamländsk medeltidsmästare spillt gröt över sin redan från början misslyckade skräcktavla och rollfigurerna är som bäst ointressanta, som sämst, och som oftast, direkt motbjudande.

Råttor och människor ser lika äckliga ut medan filmens möss, däribland hjälten Despereaux själv, är skapade enkom för att du ska säga ÅÅÅÅÅH! i salongen. Det gör du inte. Du säger UUUÄÄÄRGH!

Lägg till att filmen stulit från "Råttatouille" och "Bortspolad" som Winona Ryder i en klädbutik. Lägg till att scener läggs på varandra utan någon förklaring eller sammanhang samtidigt som andra scener saknas helt. Lägg till att du måste acceptera premisser som att om kungen förbjuder soppa och försöker utrota alla råttor i landet så kommer solen att sluta lysa samtidigt som det aldrig mer regnar.

Nej, det här är en katastrof. Otäcka, kedjade katter jagar söta möss som störtats ner i bottenlösa brunnar medan salongens barn snyftar av fasa. Märkliga grönsaksmonster bryter på låtsasitalienska och Rikard Wolff dubbar filmens absolut vidrigaste råtta på ett sätt som till och med skulle jaga skräck i "Filmkrönikan"-Orvar. Det är själlöst och totalt okänsligt. Det är deprimerande och grått och sjaskigt och sorgligt.

Och då har jag inte ens nämnt den helt absurda voiceovermonologen som verkar vara skriven av en tolvåring för en åttaåring. Nästa gång jag vill få lektioner i moral och etik av en speakerröst i en film om en talande mus med Dumboöron lovar jag att säga till.

Mer läsning

Annons