Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salander har blivit mesig

/
  • Skicklig. Rooney Mara gör en anslående Lisbeth Salander – men det är ju fel Lisbeth.

När Hollywood kom till Sverige… blev vi castade som ett exotiskt inslag i en hårdkokt dussinthriller. Det svenska har plats.

Annons

Med bitande vinterkyla, ödsliga skogslandskap, stämningsfull julnatt i Gamla Stan – och ett fullkomligt absurt påhitt att låta de medverkande tala engelska med brytning.

Men av Stieg Larssons originalberättelse återstår bara det komplicerade skelettet, samt lusten att frossa i den extraordinära karaktären Lisbeth Salander.

Det är fakta. Om ”The girl with the dragon tattoo”. Som vi väntat nyfiket på, även om premiären i Gävle i går eftermiddag bara lockade en glad skara. Skulle den påkostade amerikanska versionen vara så mycket bättre? Svar: nja. Och hur ser Sweden ut med Hollywoodglasögon? Svar: kallt.

”Män som hatar kvinnor” innehåller en fruktansvärt komplicerad släkthistoria. Journalisten Mikael Blomkvist och hackern Lisbeth Salander jagar en mördare genom att i princip inte göra annat än gå igenom gamla arkiv och söka i datafiler.

”The girl with the dragon tattoo” lyckas dramatisera förloppet betydligt effektivare än den träiga svenska filmatiseringen där man mest såg Noomi Rapace och Michael Nyqvist sticka upp bakom bildskärmar.

Den nya versionen är också mer utvecklad, framför allt finns utvikningar som den svenska inte kostade på sig. Och miljöerna är som sagt mustigare.

Skådespelaren Rooney Mara gör en anslående Lisbeth Salander. Hon mejslar ut henne som i metall. Rooney Maras Lisbeth är en mycket tydligare gestalt än Noomi Rapaces taggiga flicka.

Man tycker att man kommer henne nära. Alldeles för nära, skulle jag vilja påstå. För Lisbeth ska ju föreställa en gåta och ingen stackars känslosam brud som kärar ner sig olyckligt i en dubbelt så gammal snubbe.

Rooney Mara och motspelaren Daniel Craig (en perfekt Mikael Blomkvist, tack) är både lika karismatiska. De får filmen att suga tag när den saggar i arkivdamm. Men porträttet av Lisbeth Salander – som ju är romanernas kärna – har blivit ett annat och mesigare. Stenhårda, iskalla, målinriktade, supersmarta Salander får ta mig sjutton inte framställas som förlorare.

Hon ska vara hjälten som revolterar mot manssamhället (inte en enskild våldtäktsman). Det är ju själva idéinnehållet i Stieg Larssons feministiska förlaga.

Hollywood vill packa in henne i en (bara lite pikantare) kvinnokliché. Kanske är det brottningen med en ovanligt stark kvinnlig rollfigur som fått regissören David Fincher att göra så ovanligt slätstruket ifrån sig.

Mer läsning

Annons