Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Salongsberusande!

/
  • Filmens makt. Tarantino och ”Inglourious basterds” med Melanie Laurent i den kvinnliga huvudrollen, visar vad bio kan betyda.

Inglourious basterds



Regi: Quentin Tarantino



Med: Brad Pitt, Mélanie Laurent, Christoph Waltz med flera



Filmstaden, Gävle

Annons

Det måste ha varit så här de kände sig som såg film på en biograf för första gången för över hundra år sedan.

Chockade. Förfärade. Överkörda av det framrusande tåget.

”Inglourious basterds” uttrycker biograffilmens kraft och makt. Så enkelt är det.

Ingen annanstans kan man bli manglad av så mycket känslor och, förhoppningsvis, gå oskadd därifrån.

Hämnd, dödsskräck, triumf, glädje. Men framförallt hämnd förstås. Ultrablodig hämnd.

En ung judisk biografägare, vars familj blivit mördad i det naziockuperade Frankrike, planerar att bränna ner byggnaden till grunden medan hela nazistgarnityret sitter i publiken.

Brad Pitt med framskjuten Brando-käke planerar något liknande. Han spelar den fruktade gangsterbandledaren Aldo The Apache som tar naziskalper på riktigt, hela huvudsvålen.

Ibland klubbas tyskarna med baseballträ vilket resten av Aldos gäng uppskattar för det är ”det närmaste bio dom kommer”.

Ja, det är en sanslös historia. Ett krigsdrama utfört som spaghettivästern (Morricone förstås, men genialiskt musikval rakt igenom). Och blinkningarna till filmhistorien är inte diskreta utan smaskiga kyssar och tryckare.

Sound of music, Askungen, Sergio Leone, ihop med Hitlers favorit Leni Riefenstahl!

Bara Tarantinos sjuka serietidningshjärna skulle kunna hantera det.

Och som han gör det.

Och så snyggt han driver med filmstjärnerollen; Brad Pitt får i och för sig spela Den Gode men bara uppträda som sydstatslurk. Medan Christoph Waltz ges tillfälle att spela ut hela sitt magnifika register som Den Onde – komplett diabolisk SS-officer.

Quentin Tarantino är filmunderhållningens blixtrande Bolt, ett skämtande underbarn, tio nummer större än Hollywood, från en annan planet där man aldrig behöver göra något annat än leka.

Det är inte ”Cabaret” det här som ni förstår, trots andra världskriget-miljön och upplägget modell (blodig) nummerrevy – handlingen berättas förstås i kapitel.

Men efter ”Inglorious basterds” är man berusad av bio.

Salongsberusad heter det kanske. Inte minst av den biografnostalgi som framkallas av marmorgolven i filmens parisiska premiärfoajé.

”Inglorious basterds” innehåller många scener där folk sitter och snackar runt ett bord. I källarbaren, i bondstugan. Personerna får alltid prata lite för länge, i egentligen på tok för utdragna scener. Men de fungerar därför att vi vet att livet står på spel varje sekund.

Om Tarantino är dålig på att döda sina älsklingar, så är han väldigt duktig på att få oss att acceptera dom som dom är.

Mer läsning

Annons