Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se upp för Nesse

/
  • Felsteg. Åsa-Nisse är en olustiger dans som hela svenska komikereliten hamnat i. Här Sissela Kyle och Michael Segerström.

l Åsa-Nisse-filmen sticker upp ungefär samtidigt med Sverigedemokraterna. Jag säger inte att det är något fel på filmen bara för att Jimmie Åkesson förmodligen gillar den. Eller för att Åsa-Nisses pappa var nazist. Men den är alltså väldigt desperat röda stugor.

Annons

Som om svenskheten behövde definieras just nu. I en paradmarsch av älgar, hemvärnsmän, bygdegårdar, grönskande ängar och trallande jäntor. Gränserna stängs när Knohult – nationens hjärta – utnämner sig till självständig republik. Den enda invånaren med utländsk bakgrund är en ordentlig tysk.

Nog är det en film som ropar ”Sverige åt Nesse!” så flaggorna sträcks på stången.

Inte medvetet. Jag menar förstås ” Wälkom to Knohult” (ironisk titel för utbölingar är som sagt inte särskilt populära) som fenomen.

Frågor på det? Som Henrik Dorsins vettvilling till hemvärnsman skulle sagt.

Ni undrar kanske om man behöver bry sig, det är ju bara buskis?

Helt sant. Om det åtminstone vore kul. Eller begåvat. Om det åtminstone vore den drift med gamla tiders billiga komik som filmens trängda upphovsmän påstår.

Nya Åsa-Nisse plöjer oskönt fram i spåren av ”Pistvakt”, ”Mimmi och Reine” och ”Göta kanal”. Underhållningsvärdet är mindre än i vilken amerikansk sitcom som helst. Trots att hela stå-upp-eliten medverkar.

Landsbygden av Nesse-modell finns ju inte annat än i våra föreställningar längre. Buskisgenren borde vara begravd. Men också den hör till det ”svenska” som filmen omhuldar genom sin spattiga buskisfrossa. Buskis Macabre – grovkornighetens ryckiga dödsdans, är hela och enda idén.

Dit hör att alla talar bred (mer eller mindre fantasifull) dialekt. Också en snart utdöd företeelse – som värnas av filmens rediga ursvenska karlar.

Eller om de faktiskt är tölpar. Möjligen ska spöket av Åsa-Nisse ses som ett tecken på att motsättningen mellan stad och land har slutgiltigt försvunnit. Vi kan alla numera räkna oss som stadsbor som kan flina åt fåntrattarna. Som vi flinar åt Jimmie Åkesson i hembygdsdräkt. Det vore ju det bästa.

Mer läsning

Annons