Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Simon engagerar inte

/
  • Inre drama. Relationen mellan Simon (Bill Skarsgård) och hans far (Stefan Gödicke) är ett av många problem som tynger den unge mannens sinne. Gestaltat bildmässigt storslaget i svenska eposet

Romanen ”Simon och ekarna” har varit påtänkt som film i över 20 år. Innan huvudrollsinnehavaren Bill Skarsgård ens var född. Men tur att han hände.

Annons

För att rädda en påkostad produktion från att sjunka som en pretentiös Fanny & Alexander-wannabe på en trolös biomarknad.

Skarsgård är filmens problematiska gosse vars uppväxt och själsliv berättelsen vänder ut och in på.

Men nästan alla medverkande lyser i sina roller. Jag vill särskilt nämna Jan Josef Liefers som porträtterar den judiska bokhandlaren Ruben som tar Simon under sina vingar. Arbetarpojken Simon får följa med på konserter, läsa god litteratur och röra sig i finare salonger. Han bibringas kulturens kraft – rätt publik kommer att känna igen sig; det är ungefär samma idé som när den bildade dirigenten frälser bonnig kyrkokör i ”Såsom i himmelen”.

”Simon och ekarna” börjar 1939 vid havet, himmelens lätta sommarmoln svävar över det allvarsamma barnet Simons trädkoja. Filmen följer pojken och hans bästa vän Rubens tonår under och efter kriget. De blir unga män medan världen förändras i rasande takt.

Pojkarna kommer tydligt från olika samhällsklasser men de båda familjernas öden sammanlänkas. Vilket dock framför allt har en symbolisk funktion för filmens psykologiska tema – där motpoler finner och kompletterar varandra.

Mörka moln drar in över barndomens oskuldsfulla ekar. Visst handlar det lika mycket om inre tillstånd som om judeförföljelser i Sverige och bistra tider. Simon inser att hela hans liv bygger på en lögn.

Filmen har många intressanta personporträtt, ett episkt anslag, dramatiskt musikaliskt ledmotiv efter Spielbergsk modell, storslaget foto, ljuvliga 40- och 50-talsmiljöer. Samt unge Skarsgårds utstrålning och rutinerade regissören Lisa Ohlin. Det borde inte gå så jättefel.

Och det gör det väl inte heller. Antar jag. Personligen lyckas jag inte engagera mig i Simons tungsinne. Jag minns mycket väl att jag kände precis likadant inför Marianne Fredrikssons religiöst anfäktade roman. Som alltså blev mycket älskad. Det kan vara mig det är fel på. Men måste man göra så pompös film, bara för att visa att man tar människor på allvar?

”Simon och ekarna” har blivit verklighet efter motgångar och bedrövelser; bland annat hoppade Björn Runge av som regissör i protest mot projektets många kockar. Det skulle förmodligen ha varit lättare att accepterat den i mindre anspråksfull form, som tv-serie i SVT.

Mer läsning

Annons