Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skickligt om sår som inte läks

/
  • Juletid. Junior Blad, Tehilla Blad, Outi Mäenpää och ett fåfängt hopp om frid i missbrukarhemmet i ”Svinalägorna”.

Annons

”Svinalängorna” har redan blivit så uppmärksammad och prisbelönad att man känner sig överkörd.

Så många kritiker är överens om att Pernilla August har åstadkommit en gripande tolkning av Susanna Alakoskis roman om barn som växer upp i ett missbrukarhem i Ystad på 1970-talet.

Man sitter där i salongen och nickar och blir inte heller besviken. Visst är det lyckat. Jo.

Greppet – att göra filmen som en sorts fortsättning – jättesmart! Alkisfamiljens 11-åriga dotter Leena har vuxit upp och skaffat det som hennes mamma aldrig hade, en perfekt ömsint make och perfekta barn i ett perfekt hem. Leena (Noomi Rapace) rättar tvångsmässigt till hallmattan på golvet. Också den ska vara perfekt.

Kontroll-Leena har begravt sin eländiga barndom i ett svart gruvhål och lagt locket på. Men hon är bara ett telefonsamtal från helvetet.

En dag hinner det förflutna i kapp. Leenas mamma ligger för döden och vill se henne en sista gång. ”Mormor är väl redan död”, säger barnen häpet.

Det är 60 mil från medelklassparadiset till sjukhuset i Ystad och en annan värld. Minnena tvingar sig på under resan: Leena som liten flicka med vakande ögon över vuxna som slåss och håller spritfester. Leena med ansvar också för syskonet Zackari – en mager och förskrämd liten pojke som man varje sekund intensivt önskar en lycklig Astrid Lindgren-idyll.

Föräldrarna är invandrare från Finland. I Sverige kommer de till nyproducerad fyra med badkar och vattenklosett. Men pappa Kimmo vantrivs och super bort fabriksjobbet.

Berättelserna om då och nu flyter parallellt och i ett olycksbådande ögonblick också in i varandra.

Så jo. Det är förbaskat skickligt gjort av regissören Pernilla August, och hennes manusmedförfattare.

Ola Rapace spelar slätstruken men så har han också en överslätande uppgift i rollen som Leenas goda make. I övrigt enormt bra insatser, inte minst av de yngsta framför kameran.

Den unga Leena (Tehilla Blad) får bokstavligen skura upp skiten efter en fyllsjuk pappa. Hon hjälper sin mamma att städa rikt folks villor för slantar som antagligen är mindre än rikemansbarnens veckopeng.

Men, om man vågar sig på en invändning – denna förnedring skildras inte i ett makt- eller klassperspektiv.

Pernilla August förvandlar ”Svinalängorna” från arbetarlitteratur till ett våldsamt psykologiskt drama. Det handlar om sår som aldrig kan läkas, smärta som förträngs, banden mellan mor och barn.

Samhället sviker – när socialtjänsten hälsar på ser personalen närmast rädd ut och har bråttom i väg från misären. Men hur och varför det sviker, blir mindre av intresse här.

Som om Leenas problem var unika och underklass bara en otur som drabbar vissa. Det är synd om barnen, är filmens något begränsande utgångspunkt.

Men visst är ”Svinalängorna” nästan perfekt. Och då påminner vi oss förstås gärna att den hyllade regissören Pernilla August var skådespelare på Folkteatern i Gävle i början av sin karriär.

Mer läsning

Annons