Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små, blå och olidligt provocerande

/
  • Premiär på fredag. I filmen
  • Kontroversiella. Peyos tecknade serie om smurfarna har givit upphov till plastfigurer, filmer och en livaktig debatt.
  • Inget konstigt. Jessika Gedin menar att vi vuxna har svårt att skilja på fantasi och verklighet och att barnen borde få ha sin kultur i fred.
  • Inte så farligt.

Vuxna läsare har kallat dem rasistiska, sexistiska och kommunister. För barn är de blå fantasifigurer i vita mössor. Hur kontroversiella är egentligen de nylanserade smurfarna?

Annons

Den belgiske serieskaparen Pierre "Peyo" Culliford skapade smurfarna som tecknad serie i slutet av 50-talet. Sedan dess har de blå figurerna blivit både tv-serie, mjukisdjur och plastfigurer som 80-talets unga uppmanades samla på.

Så sakteliga föll smurfarna i glömska. 90-talets enerverande smurfhits, med låtar som "Om du vill bli min smurf" och "Smurfarna i haven", fungerade hjälpligt som konstgjord andning, men gjorde lite för att introducera serien för en ny generation.

Smurffrälsta

Men nu ska alltså 2000-talets kids, med hjälp av 3D-filmen "Smurfarna" och nyutgivna böcker, bli lika smurffrälsta som sina föräldrar.

– På 80-talet gick smurfarna på amerikansk morgon-tv och sågs av den generation som nu har egna småbarn, det är dem man vill locka till biograferna, säger filmkritikern och författaren Göran Everdahl.

Själv ser han hellre att dagens småttingar får ta del av Peyos klassiska seriealbum än en storslagen 3D-film där smurfarna intar Manhattan.

– De tidiga seriealbumen är otroligt engagerande och kul för barn, men problematiska för vuxna för att de återspeglar gamla värderingar. Jag hade albumet om svartsmurferna på kontoret och lånade ut det till en kompis. Hon var tveksam men hennes dotter blev helt förhäxad.

Pengagalen jude

Nylanseringen är alltså inte helt oproblematisk. Peyos fantasifigurer har anklagats för att vara både rasistiska, sexistiska och kommunister. Smurfarnas landsfader, den rödklädde Gammelsmurfen, har liknats vid Karl Marx. Nyligen kom den franske forskaren Antoine Bueno med en analys där han påpekar den totalitära smurfbyns likheter med de samhällen som Stalin och Hitler ville skapa. Den onde Gargamel representerar, enligt Bueno, stereotypen av en pengagalen jude.

Och visst finns det episoder av originalserien som väcker funderingar. I "Hotet från svartsmurferna" (1963) förvandlas delar av smurfkollektivet till onda, icke-verbala svarta smurfar.

Blir arg

Filmforskaren Malena Janson som har skrivit en avhandling om svensk barnfilm, tycker att vi pratar för lite om hur barn påverkas av det de ser i rutan och på bio.

– Könsrollsschablonerna är det absolut mest tydliga, de är verkligen 50-tal. Jag tror knappt att jag orkar se filmen för jag vet hur arg jag kommer bli. Smurfarnas värld har alltid varit extremt manlig, om man nu ska nylansera den kan man väl göra dem könlösa eller hälften till flickor.

"Går för långt"

Kulturskribenten Jessika Gedin tycker ändå att nutida kritiker går för långt.

– Det rasistiska och sexistiska finns inte där, det är ett modernt tankesätt applicerat på Smurfarna. Det är en vuxen och samtida syn. Barnen ser det definitivt inte på det sättet.

Jessika Gedin menar att vuxna läsare är alldeles för bra på att lägga sig i barnkulturen.

– Barn har mycket lättare att skilja på fantasi och verklighet än vad vi har. Peyo skapade något som verkligen skiljer sig från människan, små, blå figurer som bor i svampliknande hus. Ändå identifierar vi oss med dem.

Erika Walukiewicz/TT Spektra

Mer läsning

Annons