Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommarminnen

/

Sommarminnen
Regi: Olivier Assayas
Med: Juliette Binoche, Charles Berling, Jérémie Renier med flera
Filmstaden, Gävle

Annons

Minnen. Man kan sitta fast i dem. Instängd.

Eller ljuvt försjunka i dem, minnas en sommar, en skål med körsbär, barnskratt.

”Sommarminnen” är en film som gör bådadera.

Den börjar i det ljuva, med barnen som springer i den galet stora, härliga trädgården runt det vackert slitna sommarhuset på landet. De letar efter en skatt och deras föräldrar korkar upp champagnen och skålar med sin mamma som fyller 75 år och allting är sådär ljuvligt som det kan vara i ett konstnärshem i en fransk by, inbillar jag mig.

Mamman talar om för äldste sonen vad han ska göra när hon dör, antyder att saker ska säljas. Han slår det ifrån sig.

Men såklart dör hon. Och de tre syskonen – storebror som är ekonom och fortfarande bor i Frankrike, lillasyster som bor i New York och jobbar med design och lillebror som bor i Kina med de tre barnen – ska göra upp om kvarlåtenskapen.

Det blir inga stora strider, knappt ens hetsiga diskussioner, trots att de inte tycker lika. Storebror vill bevara, de yngre syskonen sälja. Huset är fullt av dyrbara möbler och tavlor och vaser.

”Sommarminnen” är en mycket stillsam film. Där händer just inget annat än detta: de olika, försiktiga, turerna kring arvet efter mamman.

Hon satt fast i minnena. Kunde inte göra sig av med möbler eller tavlor utan förvaltade dem, huset som ett museum, det var det som hon uppfattade som sin plikt. Äldste sonen vill lika. Ser framför sig hur hans barn och deras kusiner i sin tur ska gå och titta på tavlorna och vaserna och möblerna och veta att det är deras arv. Hans syskon är mer pragmatiska, vet att de inte kommer att utnyttja huset.

Och, märkligt nog, räcker dessa stillsamma betraktelser till att göra en fin liten film om just minnen och tiden som går och hur vi alla (oavsett om vi ärver ett hus fyllt av värdefulla antikviteter eller inte) måste förhålla oss till dem.

Mer läsning

Annons