Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svart, vitt och blåögt

The Overtune Orchestra
CC-puben
Gävle 16/7

Annons

Hur får man plats med nio personer, inklusive Gävles fysiskt mest rörlige basist, Rob Hansen, på CC:s lilla scen?

Är det överhuvudtaget möjligt? Ja, om man lyfter ner pianot som ingår i inventarierna, trycker in trummisen i ”pianohörnet”, keyboardisten i ett annat hörn, ställer de tre körsångerskorna, bandledaren Jani Lehtinen och saxofonisten längst framme vid scenkanten och lämnar lite utrymme för Hansen och andregitarristen Samuel Andersson så fungerar det alldeles utmärkt.

Det är otroligt kul att se The Scragsmannenen Jani fronta ett sånt här stort band. Ofta låter det ruffig blue eyed soul, i rakt nedstigande led från Van Morrisson och filmen The Commitments, men vissa instrumentala partier är mer Pink Floyd 72-75, speciellt när körtrion kommer in med sina oooh-körer.

Första setet är förvånansvärt kort och står man långt fram som publik har ljudet tyvärr en tendens att gröta ihop sig. Saxofonen hörs knappt ibland, körerna är för låga, men man måste komma ihåg att det här är väldigt svårt att mixa live.

Under andra set, som är normallångt, är ljudbilden bättre. Kanske beror det på att jag backat bakåt i lokalen, kanske har The Overtune Orchestra fixat till balansen i ljudbilden under pausen. På CC:s storbilds-TV får man en bra överblick över scenen och som alltid är det underhållande att se Rob Hansens rörelseschema som bara flödar på trots trängseln på scenen. Och att Jani Lehtinen hade så mycket soul i sin röst trodde jag inte. Samuel Anderssons gitarrsolon tar blue eyed soulen till en känsla av 70-talsrock och det bryter av på ett bra sätt.

The Overtune Orchestra har en grym potential, tänk om de tar in en trumpet och trombon också – då skulle de kunna vara traktens svartaste vita band. Det är somrigt, svettigt och nästa gång vill jag se bandet på en större scen.

Text o foto: Erik Süss

Mer läsning

Annons