Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svensk barnfilm släpar efter

/
  • Humanism på film. Regissören Martin Högdahl och huvudrollsinnehavaren Philip Olsson hoppas att ”Isdraken” ska nå en stor publik. ”Det är en varm, rolig film om ett samhälle som sluter upp kring en kille som verkligen behöver det. Som det borde vara”, säger han.

Barnfilm var tidigare en stolt svensk paradgren.

Nu är konkurrensen från internationella storfilmer som ”Harry Potter” och ”Mästerkatten” hård och det innebär låg status i branschen att jobba med barnfilm.

Men kanske är vi på väg mot ett trendbrott.

Annons

När amerikanska barnfilmer släpps går oftast rakt in på biotoppens första plats. Just nu ligger exempelvis Shreks gamle kompis ”Mästerkatten” etta. Att det finns en stor publik för familjevänlig film ute i landet råder det inga tvivel om, men att få den att gå och se en svensk barnfilm är desto svårare.

– Vi har en fantastisk barnfilmstradition. Men det har varit ett glapp och nu är de som finansierar barnfilm väldigt skeptiska, de tror inte på den kommersiella potentialen. Och det stämmer till viss del eftersom barnen inte har någon vana att se svenska filmer längre. ”Swedish crime” är ett varumärke nu. Det märker man ute i välden. Vi måste bygga motsvarande varumärke inom barnfilmen, säger Peter Hiltunen, producent för det kommande familjeäventyret ”Isdraken”.

”Isdraken” är vårens enda svenska långfilm för barn, en filmatisering av den Augustprisbelönade romanen med samma namn. Historien handlar om elvaårige Mik, som har en alkoholiserad pappa och får åka till Norrland för att bo hos sin skruvade faster. Där träffar han nya vänner, bland annat den coola tjejen Pi som vill bygga en isdrake.

Efter fyra år och en lång kamp för att få ihop pengarna, 21,4 miljoner, får filmen premiär på fredagskvällen.

– Barn i dag har höga krav. Även om ”Isdraken” har en hög budget för att vara en barnfilm, så är det ju rent krasst ”Harry Potter” vi konkurrerar mot. Och det kan vi ju inte, när det kommer till effekter. Men att skapa riktigt bra karaktärer kostar inte mer, det är där vi måste vara bäst, säger Peter Hiltunen.

Filmens regissör, Martin Högdahl, håller med.

– Ta ”Bröderna Lejonhjärta”, den handlar ju om döden. Men den är så vacker och fungerar som tröst. Det är den typen av film jag vill göra, humanistisk film. Vi lever i ett hårt samhälle i dag och det är viktigt att vi kan erbjuda barn film som speglar dem.

Huruvida publiken kommer att hitta till ”Isdraken” återstår att se. Det senaste decenniet har svenskproducerad barn- och ungdomsfilm haft svårt att locka publik. Många i branschen vittnar om att det har låg status att göra barnfilm och att kvaliteten riskerar att bli därefter.

Jämfört med övriga Norden ligger Sverige på jumboplats när det gäller antalet filmer. Speciellt för barn som passerat förskoleåldern är utbudet magert. Ungefär en film om året blev det under perioden 2005–2010, enligt en rapport från Filmregion Stockholm-Mälardalen.

Men kanske kan det bli ändring på det nu. I det nya filmavtalet, som börjar gälla nästa år, ryms en ny satsning på barn- och ungdomsfilm. Tidigare gick tio procent av filmavtalspengarna till barnfilm, nu kan det bli mer.

Det handlar i teorin om att regionala resurscentrum ska börja ge öronmärkta pengar till barnfilm men exakt hur det blir i praktiken återstår att se. Många i branschen menar att filmavtalet är så underfinansierat att satsningar som den här inte räcker långt.

Men barnfilmskonsulenten på Svenska Filminstitutet, Linus Torell, är optimistisk.

– Det är positivt att det i det nya avtalet finns en avsikt att satsa på det här området. Det finns ju en publik, egentligen handlar det om att vi måste göra det till en bättre affär för producenter att göra barnfilm och att göra bra filmer som får gå upp stort. Det behövs ett självförtroende, vi behöver en hit helt enkelt, som kan vända den här trenden.

Hur många svenska barnfilmer vore rimligt varje år?

– Att barn i Sverige skulle kunna få se omkring fyra filmer om året, som är anpassade till deras målgrupp och som beskriver deras verklighet, det är det minsta man kan begära.

Miranda Sigander /TT Spektra

Mer läsning

Annons