Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenska folket älskar Salander

/
  • Svenska folket har ett kärleksförhållande med Lisbeth Salander. På Gång läser och funderar kring vår mest populära hjältinna i väntan på premiären av

Hon gör allt för att inte bli älskad. Men svenska folket har tagit Lisbeth Salander till sina hjärtan. På Gång funderar över en ovanlig kärlekshistoria i väntan på premiären av ”Män som hatar kvinnor”.

Annons

Stieg Larssons oeuvre utan Lisbeth Salander försvinner i grågröten av pappersmassa som utgör den svenska deckarboomen, där alla med minsta skrivtalang – till och med gamla justitieministrar – har fått svämma över pocketställen.

Svenska folket (och resten av världen, med över 10 miljoner ex sålda) har inte en kärlekshistoria så mycket med Stieg Larsson som med Lisbeth Salander. En obesvarad sådan, självfallet, för Salander blir inte kär, och om hon skulle bli det skulle hon hellre döda oss alla än att erkänna det.

Alla Salanders fans skruvade oroligt på sig när planerna på en filmatisering med Noomi Rapace i rollen kungjordes. Litteraturens karaktärer har alltid ett motstånd när de ska resa sig från papperet, men det känns som att friktionen är ovanligt stor för Salander, mycket beroende på att vi inte har en enhetlig bild av henne, att hon är mångtydig med bitar för var och en att plocka.

– Hon är lite osannolikt beskriven i boken. Hon är jättesmal, anorektisk och pytteliten, äter bara skräpmat och röker hela tiden. Hon är ful, fast männen vill ändå ha henne. Hon kan slåss fast hon är så liten, säger hon till TT Spektra.

Lisbeth Salander – den ensamma hjältinnan, hackern, det magra muskelpaketet, den vuxna kvinnan med en tonårings kropp, den bräckliga våldsverkaren, den omyndiga miljardären, den troliga bokstavskombinationen (hennes namn förekommer flitigt på forum för exempelvis ADHD), hämnaren och offret, Pippi som psycho ...

Stieg Larsson lär ha baserat henne på en brorsdotter, Therese Larsson. Han ska ha pekat på henne och sagt att Salander är precis som henne, ”mjuk på utsidan men med ett jävlar anamma på insidan”, enligt Expressen.

Annars är det Pippi Långstrump som de flesta jämförelserna har kretsat kring, påeldade av författarens egna kommentarer och en tydlig intertextualitet i trilogin. Det är förstås en Pippi som har mist tron på mänskligheten och blivit våldtagen av Prussiluskan.

LO-tidningen har i en underhållande artikel listat likheterna mellan Salander och Astrid Lindgrens rödhåriga yrväder, såsom att båda är ekonomiskt oberoende (Salander svindlar till sig miljarder via sin dator), att de inte anses kunna ta hand om sig själva, att de möter varsin Starke Adolf, att de har samma klädstil (stora kängor och randiga knästrumpor), döda mammor och kriminella fäder.

”På dörren till Salanders lägenhet på Fiskargatan står V.Kulla och koden till hennes säkerhetslarm är 74774, det vill säga P-I-P-P-I.”

Quentin Tarantinos The Bride är en annan referenspunkt.

Feminismens förälskelse i Salander har varit särskilt glödande, av alla uppenbara anledningar, men denna association har också skapat mindre ömma reaktioner, som när antifeminismdebattören Pär Ström skriver:

”Man kan konstatera att Salander är en djupt otrevlig person med svår kriminell belastning. Hon sviker sina närmaste vänner, hon har förskingrat till sig tre miljarder kronor, hon begår regelmässigt brotten dataintrång och olaga hot, hon ägnar sig åt grov misshandel, och hon har förmodligen minst ett liv på sitt samvete.”

Att Salander begår dessa dåd, och ändå undslipper med vår kärlek, förstärker bara fascinationen vid henne. Hon är en god hjälte bräddfylld med onda handlingar.

Kritikern Nina Björk spårar de kedjor som Salander har snärjt våra hjärtan med till ordet ”kontroll” – ”Ta kontroll. Behålla kontroll. Vara i kontroll.”

Hjältinnan som är oberoende av pengar, föda, arbetstider, utbildning och mänskliga relationer.

Och om vi, med Nina Björks hjälp, följer kedjorna en bit längre bort når vi till slut fram till Clintans cowboyhatt, ”the lone rider, actionmannen, kraftkarlen (...) i ny skepnad.”

Slutsatsen blir att Salander är som vilken manlig muskelstereotyp som helst, och att vi, läsarna som förförts av henne, har lurats av yttre attribut.

Är det där ljudet av kokande vrede vid frukostbordet?

Vi tycker inte om att få våra förälskelser ifrågasatta, granskade av förnumstiga sanningssägare som blåser bort de rosa molnen.

Vi vill inte att Salander ska ifrågasättas, så till den grad att IDG.se i ett långt reportage, hackning för hackning, bevisar att Salanders hostile-takeover-magi framför datorn är realistiskt skildrad.

Noomi Rapace, som av förklarliga skäl är den som har fått gräva in sig djupast under Salanders tatuerade hud, ser förklaringen i vår kollektiva förälskelse i att vi behöver någon som inte tycker synd om sig själv, vilket är det ledande mantrat i kränktkulturen där alla kan hitta någon oförrätt att gråta ut över. Men hon ser även trilogin som en modern Romeo och Julia, en dysfunktionell kärlekshistoria där Salander klarar av att bli slagen, våldtagen, jagad och begravd, men möter övermäktiga krafter först i sitt eget hjärta.

En förklaring till sin succé som Salander själv, av allt att döma, hade varit gravt missnöjd med.

Mer läsning

Annons