Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Terminator salvations"

/

Om jag minns rätt, och det var ett tag sedan, hade Arnold som T-800 en ironins krusning i de stenhårda robotläpparna, en glimt som saknas när den fjärde episoden av ”Terminator”-sagan nu når biograferna.

Annons

 

Mitt misstag inser jag snabbt – jag borde ha tagit den där uppdateringskursen, Terminator 40 poäng på universitetet, för det verkar vara förutsättningen för att hänga med i svängarna, och att ha sett de tidigare filmerna i ett avlägset förflutet är inte nog.

Året är 2018 och John Connor leder motståndsrörelsen mot Skynet, nätverket som för krig mot mänskligheten via mördarrobotar i en postapokalyptisk värld. Länken till de första filmerna finns i band med Sarah Connors röst, som John lyssnar till för vägledning.

Samtidigt får vi följa Marcus Wright, som donerade sin kropp till vetenskapen i filmens inledning, och som dyker upp i stridens hetta, med en dold agenda som klarnar alltmer, om än inte för honom själv.

”Terminator salvations” främsta försonande drag är den smutsiga, mekaniska looken, fjärran från den steriliserade framtidsvisionen som ”Star trek” har gett oss, och det finns en metallmuskulär kraft i hela actionmaskineriet – trummhinneskadande mullrande – som ger stridssekvenserna en fysisk känsla som transplanteras ända till biofåtöljen. Världen har inte sett så här dyster ut sedan Wall-E rensade upp efter mänskligheten.

Men ”Terminator”-franchiset har förlorat sig i ett allvar lika krampaktigt som Christian Bales sammanpressade käkar. De få försöken till distans som finns, som när Bale drar den klassiska repliken ”I'll be back”, föder bara framtvingat forcerade skratt, som om publiken förstår att det här är roligt i teorin.

”Terminators” tema om teknologins vansklighet (man tittar alltid lite oroligt på brödrosten efter att ha sett en film i serien) fortsätter även här, men den enda sekvens som antyder något slags budskap utöver det underliggande, är när John Connor ifrågasätter om allt inte är förgäves om de strider lika kallsinnigt som robotarna, vilket ekar av debatten kring tortyr av terrorister och hur det gör demokratiska länder lika hänsynslösa som fienden.

I slutändan är det svårt att kritisera ”Terminator salvation” som en film, en berättelse. Som detta är den misslyckad – som fyrverkeri gör den sitt jobb.

Mer läsning

Annons