Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Todd Haynes överraskar igen

/

Han är en filmens kameleont, lika svår att sätta fingret på som Bob Dylan-figuren i egna filmen ”I’m not there”. Med nya tv-serien ”Mildred Pierce” överraskar den amerikanske regissören Todd Haynes på nytt.

Annons

Han har gjort spelfilm med Barbiedockor, återskapat 50-talet i technicolor och låtit Bob Dylan gestaltas av sju skådespelare. Trots publikframgångarna med filmer som ”Far from heaven” och ”I’m not there” står Todd Haynes alltid vid sidan av huvudfåran i Hollywood.

Just därför var det en del som höjde på ögonbrynen när nyheten om ”Mildred Pierce” dök upp. En tv-serie för en betalkanal, gjord för att vara så verklighetstrogen som möjligt.

– Det var en utmaning och en helt ny upplevelse, även om naturalism fortfarande mest är en filmisk konstruktion för mig, konstaterar Haynes som just nu gästar ”Actors studio” på Svenska Filminstitutet i Stockholm.

Boken överraskade honom

Berättelsen om den ensamstående tvåbarnsmamman Mildred Pierce, som under den amerikanska depressionen försöker skapa ett bättre liv åt sig och sina döttrar, filmades redan 1945. Men Todd Haynes struntade i Joan Crawford-filmen och gick tillbaka till förlagan, den hårdkokte noirförfattaren James M Cains roman från 1941.

Boken överraskade honom, säger han. Inte bara på grund av den känsligt gestaltade såriga relationen mellan Mildred och hennes äldsta dotter Veda, utan också genom de rättframma skildringarna av Mildred som sexuell varelse.

Kate Winslet i huvudrollen

– Redan första gången jag läste boken tänkte jag mig Kate Winslet i huvudrollen. Jag behövde någon som trovärdigt kunde spela någon som åldrades från 28 till 37 i serien, men också klarade av att gestalta en person som tar sig an livet på ett fysiskt sätt. Mildred är så viljestark och rigid, samtidigt som hon är oerhört sensuell.

Kate Winslet har sällskap av bland andra Guy Pearce och Melissa Leo i tv-serien. Men det är Evan Rachel Wood i rollen som Veda som ger henne en riktig match om stjärnstatusen. Det formligen slår gnistor om Woods gestaltning av den smärtsamt bortskämda dottern som inte är ett dugg tacksam mot sin curlande mamma.

Men Veda är inte ond, betonar Todd Haynes.

– I så fall är det kulturellt producerad ondska. Se på scenen där hon skriker åt sin mamma, det är det mest universella utbrott en tonåring kan få. Hon säger ”mamma, du är en sån idiot som tycker att jag är så speciell. Du gör allt värre för att jag inte är allt du tror att jag är”.

Skillnaderna är inte så stora mellan 1930-talet och 2000-talet, menar Haynes. Relationerna mellan barn och föräldrar är fortfarande lika komplexa och världen håller ännu en gång på att återhämta sig efter en ekonomisk kris.

– Likheterna mellan nu och då är nästan för stora. Det var det lättaste med arbetet, säger han.

Sara Ullberg/TT Spektra

Mer läsning

Annons