Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tragiskt – men sevärt

/
  • I närbild. Peter Mullan i rollen som den arge och våldsamme Joseph i ”Tyrannosaur”.Foto: Nonstop Entertainment

När det första som händer i en film är att huvudpersonen sparkar ihjäl sin hund, är uppförsbacken till att känslomässigt börja omfamna den personen ganska brant.

Annons

Hunddräparen Joseph i ”Tyrannosaur” är kort sagt en riktig skit. En jobbig jävel på halvdekis som mest gormar och super på den lokala puben.

När han inte råkar i våldsamma bråk med högljudda ungar som provocerar honom eller försöker freda sig mot kamphundar i det slitna arbetarkvarter där han bor.

Han är en person som de flesta skyr som pesten, men som närmast mirakulöst finner lite stöd hos den troende Hannah. Hennes second hand-butik blir en slags fristad och hon ber för honom trots hans uppenbara förakt.

Upplägget låter kanske i klyschigaste laget – gammal elaking träffar på vän kvinna, vars Florence Nightingale-komplex antyder en möjlig räddningsplanka till ett bättre liv. Men skådespelaren Paddy Considines debutfilm är mer komplex än så. Det visar sig att Hannah har egna problem i form av en svinig äkta man, och historien tar inte riktigt de förväntade svängarna.

Tack vare en stenhård och precis dialog, riktigt bra skådespelarinsatser och ett vackert foto, som frossar i Peter Mullans fåriga ansikte, så fylls till slut ”Tyrannosaur” av vagt hopp, trots allt våld och sorgliga människoöden. Inte för att man direkt gillar Joseph i slutet men det måste ändå vara ett bra betyg åt regissören att han lyckas väcka någon annan känsla än avsky. Detta är på sitt sätt en djupt humanistisk historia om två trasiga människor som hittar varandra och på olika sätt tar sig ur de destruktiva liv som de skapat åt sig själva.

Det är inte heller ett särskilt originellt koncept men väl genomfört och absolut sevärt.

Miranda Sigander

Mer läsning

Annons