Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Trivsamt sentimentalt

/

Annons

De möts på en parkbänk, den medelålders grovjobbaren i blåbyxor och den spröda pastellrosa gamla damen med sin bok.

Hon är en INTELLEKTUELL, han kan knappt stava sitt namn. Inom kort har 95-åriga Margueritte invigt Germain i litteraturens mysterier.

De börjar med högläsning ut Albert Camus ”Pesten”. ”Albert, det heter ju en som jag känner”, utbrister Germain förtjust. Hans förhållande till författare blir dock med tiden något mer utvecklat.

Omgivningen – mamma, lärare, till och med pubkamraterna – har fått honom att tro att han är korkad. Men medan Germain odlar tomater så kultiverar Margueritte Germain.

I en annan mening är Germain förstås redan en högst kultiverad man, oändligt snäll och omtänksam. Precis som Margueritte å sin sida är den mest bedårande åldring. Annars skulle det nog inte blivit en så älsklig film av detta oväntade möte i en pittoresk fransk småstad.

Germain spelas av Frankrikes stolthet Gerard Depardieu som aldrig lyckats röra sin massiva kropp med samma lätthet som Gävles stolthet Lassgård.

Här är Depardieu tung som ett lokomotiv och lika uttrycksfattig.

Han tittar milt på duvorna i parken, han tittar bekymrat på bokstäverna på papperet. Ingen stor utmaning som roll precis.

”Mina eftermiddagar med Margueritte” är en trivsamt sentimental promenadfilm där de bekväma finskorna aldrig snuddar gyttjan. Total romantisering, mycket mys – men händer att det klingar falskt. Som när den oborstade Germain formulerar sig tillrättalagt som en psykologisk avhandling; ”jag har saknat förebild”.

Filmen äger viss släktskap med nyligen 7:an-visade ”Igelkotten” – båda baserade på romaner, båda dyrkar orden. En söt kusin med lite för slappt handslag.

Mer läsning

Annons