Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tyvärr Lassgård, det känns bara främmande

/
  • funkar inte. De fyra skickliga aktörerna spelar relationsdrama, på största allvar mot ett skrattretande upplägg, det skär sig tycker På Gångs recensent.

Det enda rationella



Regi: Jörgen Bergmark



Med: Rolf Lassgård, Pernilla August, Stina Ekblad, Claes Ljungmark

Annons

Det kunde ha varit på TV3. Två par med äktenskapsproblem inlåsta i en villa och så får vi se vad för smaskigt som händer. Big Brother – adult version.

I ”Det enda rationella” spelar Rolf Lassgård och Stina Ekbladh ett harmoniskt medelålders par som till och med driver kristen äktenskapsskola.

Ett annat par finns i deras närhet. Männen är arbetskamrater, även fruarna (fast på olika plats i hierarkierna).

Men efter en 50-årsfest drabbas ”fel” man och ”fel” kvinna av passion för varandra. Vad göra för att inte spräcka äktenskapsfasaden?

Vi är ju vuxna människor, vi kan lösa det här rationellt. Det är ju trots allt bara känslor, det går över, säger Lassgårds rollfigur – en ledagestalt med vissa sektpastoregenskaper. Kyrkan finns hela tiden som bakgrund i den här filmen. Människorna är välmenande och godhjärtade och verkligen inte sådana som har begär till sin nästas hustru/make. I vanliga fall.

Den praktiska lösningen blir att alla flyttar ihop och den nya parkonstellationen delar, enbart, sovrummet. Ingen skandal, inget skvaller, fasaden intakt. Dock förbises komplikationen att det ena paret har lägre social status och dessutom befinner sig i en beroendeställning till det andra (som föredrar att man håller till i deras hus för det är ju både rymligare och flottare).

I ”Det enda rationella” skildras en totalt absurd situation som om den vore något helt naturligt. Filmen är oklart placerad tidsmässigt men upplevs 70-tal (i gardinerna, kollektividén, pappersbruket och skolan som arbetsplatser).

Och det blir komiskt som i ”Tillsammans”, eller?

Nja. De fyra skickliga aktörerna spelar relationsdrama, på största allvar. Mot ett skrattretande upplägg. Det skär sig.

Kanske ska ”Det enda rationella” ses som en laboration i ämnet (kristen) medelklass-hycklerikunskap. Men allt känns bara främmande.

Mer läsning

Annons