Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ungdomsfilm med äkta känslor

/
  • Dubbelt bra. Tvillingarna Erica och Hanna Midfjäll som tvillingarna Tina och Cilla i ”Jag saknar dig”. Den driver tidvis planlöst, men det är ingenting som kommer att bekymra en ung publik som får förlora sig handlöst i filmens emotionella hav.

Enäggstvillingarna Midfjäll vinner. De vinner mitt hjärta. De vinner över den trögflytande berättelsen i den här filmen – byggd på Peter Pohls omtalade ungdomsbok, i sin tur byggd på verkligheten.

Annons

Enäggstvillingarna Erica och Hanna Midfjäll bara spatserar in från ingenstans på den svenska filmscenen och man önskar plötsligt att alla skådespelare talade med norrländsk dialekt och alla filmer spelades in i norrbottniska landskap. Så äkta känns det.

Anders Grönros har vana att regissera unga människor, från filmatiseringarna av Maria Gripes romaner ”Agnes Cecilia” och ”Glasblåsarnas barn”. I mycket är det naturligtvis hans förtjänst att vi tror på och grips så starkt av tvillingen Tinas bottenlösa sorg och saknad när hon förlorar sin syster Cilla i en bilolycka.

Saknad är ett nyckelord. För det är inte bara Cilla som är borta. Tina har förlorat en del av sig själv. ”Jag saknar dig” berättar om hennes sökande efter en egen, vuxen identitet, den som varje tonåring måste hitta. Alla kan känna igen sig och gråta men det är ändå viktigt att påpeka att det är en ungdomsfilm med dess viktiga attribut – första kärleken, band med mjuksnygg sångare, högstadiekorridorer, ilskeutbrott, smäll i dörrar.

Tina är partytjejen, rastlös fjortis. Cilla är den eftertänksamma, en klippa. De hänger sällan tillsammans, men hänger ihop för evigt. Det finns, efter systerns död, några stunder som är sällsamma på liknande sätt som hos Maria Gripe (även hennes ”Tordyveln flyger i skymningen” ska nu bli film och Grönros borde vara självskriven som regissör – fast jag läser i en nyhetsartikel att Kay Pollack är påtänkt, stoppa det!).

”Jag saknar dig” får en trea, ett godkänt betyg. Jag önskar jag kunde dela ut högre. Tyvärr finns mycket i en alltför utdragen dramatisering som haltar och hänger löst. Egentligen - själva tonårsskildringen kunde Ella Lemhagen ha gjort för tjugo år sedan, och med färre klichéer.

Men effekten av tvillingsystrarna, och av styrkan i unga känslor, är överväldigande.

Mer läsning

Annons