Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vackert så jag gråter

/
  • Dödens brud. Kirsten Dunst spelar den deprimerade Justine som väntar på undergången, i form av en planet på kollisionskurs med jorden. Foto: Christian Geisnaes/Nordisk Film

Vilken sällsam film! Jag går hem och storgråter vid köksbordet efteråt; jaha, livet är meningslöst.

Annons

Suck.

Men vilken dödligt vacker suck den är, von Triers ”Melancholia”.

I ett slottsliknande hus vid havet pågår en märklig bröllopsfest. Ett spektakel, där man som på den pestplågade medeltiden tycks dansa på randen till undergång, avsett för att underhålla den bleka bruden Justine (Kirsten Dunst).

Huset omges av Versailles-perfekta gräsmattor som övergår i privat golfgreen. Ridhästarna i stallet stampar oroligt. På himlen skymtar en ny och växande stjärna, planeten Melancholia som sägs ska komma att mycket nära passera jorden.

Det är ingen fara, det blir en spektakulär syn, försäkrar husägaren John – utrustad med en avancerad stjärnkikare och lycka köpt för pengar, samt gift med Justines syster Claire (Charlotte Gainsbourg).

Festen är ett ansträngt arrangemang, civiliserat på ytan (som det normala sociala livet), men stört av utflippade beteenden och repliker som man egentligen inte vet säkert vad de syftar på: ”Jag är rädd”, ”det är vi alla”.

Dagarna som följer är en väntan präglad av Justines depression. Av det tysta hotet Melancholia. Vad är det för mening? Vi ska ju ändå dö?

Justine breder ut sig naken i gräset i det nya skenet från natthimlen. Hon är som en mångalen version av den berömda bilden av Harriet Andersson i ”Sommaren med Monika”.

”Melancholia” inleds mot en slowmotionprolog – ett konstverk i sig. Handlingen berättas sedan i två delar med fokus på hur vardera systern, Justine och Claire, hanterar vetskapen om livets förgänglighet. Men hela filmen består av bara bedövande kompositioner och stämningar. Den är ”Dogville”-tomheten uppfylld av bildpoesi.

Science fiction-regissör måste man väl också kalla Lars von Trier numera. Även om Claire använder ett instrument som är en enkelt böjd stråltråd för att mäta avståndet till den främmande planeten. Men man kan känna samma existentiella förundran som inför ”2001 – ett rymdäventyr”.

Så jag torkar tårarna.

Det är ju saker som ”Melancholia” som gör livet mer begripligt. Vår förmåga att drömma och fantisera gör oss till människor. Till människor som kan åstadkomma något så svindlande som ”Melancholia”.

Mer läsning

Annons