Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Väl plump som barnfilm

/

Annons

Det börjar med en kameleont instängd i ett akvarium. Plötsligt flyttas fokus, akvariet gör en loop från sin trygga plats i ett bilbaksäte, krossas i tusen bitar mot motorvägens asfalt och den lilla kameleonten Rango är nu helt ensam, utlämnad åt sitt öde.

Redan i inledningen till Rango får jag associationer till Mc’Donalds reklam för El Maco. Denna tanke finns med mig i bakhuvudet filmen igenom tillsammans med de små ugglorna i sina sombreros som spelandes på banjo och diverse andra instrument berättar om Rangos äventyr ute i öknen. Hur han kommer till staden mitt ute i ingenstans där det råder akut vattenbrist.

Rango är en datoranimerad film, tänkt för barn från 7 år. Med risk för att låta som en gammal moraltant så tycker inte jag att detta är någon barnfilm. Både språket, skämten och allt våld känns inte anpassat till en yngre publik. Att dra paralleller både till Malvolio i Shakespeares Trettondagsafton och Noas syndaflod, använda ord som våp och slampa känns varken lättbegripligt eller passande för en sjuåring. Detta skulle egentligen kunna klassas som en datoranimerad westernfilm för vuxna med rätt plumpa och långsökta skämt. Som när det pratas om prostatan och någon figur sträcker upp ett finger som pryds av en turkos latexhandske och frågar vem som ska undersökas. Då blir det mest bara pinsamt.

Trots allt pangpang så innehåller Rango en djupare tematik med filosofiska citat och vattnet löpandes som ett ledmotiv genom filmen från akvariet, via vattenbristen till upplösningens störtflod. Men det är trots allt pistolkulorna som ses och hörs mest. Jag saknar värme och kärlek. En liten Disneymus sjungandes om en klänning som ska sys.

Rango är faktiskt lite som att äta en El Maco på Mc’Donalds, det funkar i brist på annat men till den yngre generationen rekommenderar jag ett Happy Meal istället.

Ellen Eklind

Mer läsning

Annons