Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Von Triers ”Antichrist” är hispig och rörig

/
  • Mardrömmar. Charlotte Gainsbourg (mamman) spökar i ”Antichrist”.
  • Ondskan i paradiset. Willem Dafoe spelar terapeut i Lars von Triers ”Antichrist” – och får lida för det.

Antichrist

Regi: Lars von Trier

Med: Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe med flera

Filmstaden, Gävle

Annons

Ett litet barn dör. Han faller som en snöflinga ut genom fönstret, medan mamma och pappa är upptagna av sin kärleksakt i badrummet.
Det är filmens prolog, filmad i svartvit slow motion till himmelsk musik av Händel.

Största njutningen och största katastrofen skildras alltså parallellt.

Den sorg som följer blir desto större eftersom den innehåller ett mått av skuld.

Men så är det också det som gör allra mest ont, som Lars von Trier är ute efter. Djupaste smärta. Skriande förtvivlan.

Mannen (Willem Dafoe) i familjen är terapeut och uppträder rationellt när kvinnan rasar ihop.

Paret lämnar civilisationen för att resa till en enslig stuga, ironiskt nog kallad Eden, där de ska tillbringa en tid för att komma över sin sorg. Terapeuten säger att kvinnan måste möta sin rädsla för att kunna gå vidare.

Men därute i naturen tar sig sorgen samma konkreta uttryck som skräcken i en skräckfilm. Konstiga ljud och syner. Hemligheter på vinden. Blod och kroppsliga deformeringar. Skärselden väntar i paradiset.

”Antichrist” är Lars von Triers gestaltning av ångest. Förmodar jag.

En expressionistisk orgie i ångestfantasier: Svulstiga bilder. Köttiga sår. Märkliga djurtotem som skymtar mellan kvinnohöga ormbunkar i den hotfulla vildmarken. Våldsamt sex. Och skumma referenser till religion, filosofi, psykologi och Tarkovskij.

Om man ska vara ärlig, en enda röra (”kaos regerar”, är förresten en av filmens repliker). Det är förvridet, motbjudande men åtminstone suggestivt.

”Antichrist” har också beskyllts för att vara kvinnofientlig. Mamman beskrivs som hysteriskt nervknippe, mannen är trygg och logiskt tänkande.

Jag skulle antagligen ha hållit med i kritiken. Om inte filmen varit så hispig. Lars von Triers hittills mest kompakt egensinniga skapelse, vilket ju inte vill säga lite.

Det skulle gå att tolka in vad som helst. Och det vore vansinne att ge sig i kast med det.

Men okej då. Kanske hyllar ”Antichrist” vetenskapen, i motsats till kristendom och andra flummiga trosföreställningar. Låt oss hoppas det.

Naturen i Eden har bara naturens självklara svar: att liv och död, ont och gott, lycka och olycka, existerar sida vid sida.

Mer läsning

Annons