Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Watchmen

/

Watchmen
Regi: Zack Snyder
Med: Jackie Earle Haley, Patrick Wilson, Malin Åkerman med flera
Filmstaden, Gävle

Annons

En serieroman som kallats banbrytande och originell har blivit film och jag har inte läst boken.
Men ämnet superhjältar kan jag. Vanliga superhjältar vill säga, med vanliga mänskliga problem som tonårsångest, blyghet och kärlekssorg.

De wagnerska övermänniskorna i ”Watchmen” visar sig till min förskräckelse vara något helt annat. Ta Dr Manhattan till exempel. Ett elektriskt blålysande, helnaket muskelpaket, det närmaste en levande gud vi kommer.

Eller den androgyna David Bowie-figuren Adrian med egyptiska faraoner som förebild.

Åtminstone är det så som seriehjältarna skildras av regissören Zack Snyder. Han gjorde det grafiska ultravåldet i krigsfilmen ”300” och ”Watchmen” handlar om samma estetiska överdåd i både idealiserade manskroppar, teknik och miljöer. Galet snyggt för ögat. Och förmodligen kan seriemagasinskänsla inte överföras till film smartare än så här.

Det är ett mäktigt operamaskineri som dras igång. Gudar strider och människan står inför undergången.

Själva berättelsen hoppar fram och tillbaka i tiden. I begynnelsen (1940-talet) fanns maskerade superpoliser, på 80-talet pensionerade för världen behöver bara en frälsare. Han är superhjälte på riktigt och han är amerikan. I den här versionen av historien vinner USA Vietnamkriget med Dr Manhattans hjälp.

Man kan läsa in diverse suspekta politiska och ideologiska åsikter i ”Watchmen”, i Snyders bildspråk inte minst. Obehaget mildras något av att det hela är så djupt kaotiskt och förvirrat. Ännu underligare, till musik av Dylan, Jimi Hendrix, Leonard Cohen och Simon & Garfunkel!

Lite speciellt är också att det förmodligen går bra mycket fortare att läsa boken än att se filmen. Nästan tre timmars dånande blodsdrama är inget för veklingar med teaterkikare.

Mer läsning

Annons