Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

X-men origins – Wolverine

/
  • Wolverines födelse. Från början bestod Wolverines skelett bara av vanligt ben. Men det var innan den amerikanska militären satte klorna i hans, ja, klor.

X-men origins – Wolverine
Filmstaden, Gävle
Regi: Gavin Hood. Medverkande: Hugh Jackman, Liev Schreiber, Danny Huston med flera.

Annons

Wolverine, Marvel-hjälten känd för superbt läkkött, adamantium-klor och inte alltför smakfulla polisonger, är en tämligen trist karaktär, full av vresighet och machomusklig tystnad, en karaktär som har en sak som rent intressemässigt talar för honom – ett stort hål i sitt förflutna.

Vilken lysande idé, då, att fylla detta attraktiva hål med det förflutna.

Det där var ironi, för er som inte var med på 90-talet, för nej, om det är någon superhjälte som tjänar på ett dunkelt förflutet är det Wolverine, som vanligt gestaltad av den utmärkte Hugh Jackman.

Men filmmakarna envisas med att ge backstoryn, och vi får se hur Logan – som Wolverine egentligen heter – dödar sin far i Kanada på 1800-talet och flyr med en bror som har samma mutation.

I en snabb sekvens får vi se hur de krigar sig igenom alla krig som USA har varit involverat i, med brodern som alltmer förlorar sig i ett blodtörstigt raseri som Logan får avsmak för.

De rekryteras av den amerikanska militären till en specialtrupp med mutanter, men Logan får nog av dödandet och drar sig tillbaka, ända tills brodern letar upp honom och dödar hans älskade.

Men brodern – spelad av Liev Schreiber, vars expertis har blivit sliskiga skurkar – är för stark, och Logans enda sätt att få sin hämnd är att bli Wolverine genom att låta militären fylla hans skelett med universums hårdaste metall.

Tidigare ”X-Men”-filmer har fyllt sitt utrymme med mer än action genom en undertext om förföljda minoriteter. ”X-men origins – Wolverine” väljer i stället att ge en känga mot Bush-erans hänsynslösa terroristjakt, men det är ett ämne som har förlorat sin aktualitet efter Obamas entré i Vita Huset.

Filmen saknar också karaktärerna, och inte minst skådespelarna, från seriens övriga delar. Det blir som ett Beatles med bara George Harrison.

Med dessa rangliga premisser lyckas ändå regissören Gavin Hood göra en förvånansvärt spännande film, där inte minst actionsekvenserna är vackra i sin koreograferade brutalitet, balanserade i en perfekt punkt mellan det övernaturliga och den fysiska smärtan.

Jag tror att jag har fått en idé nu om vad det är som gör Wolverine till en så oengagerande karaktär, något som ligger djupare än att han är surmulen och trist: ingenting kan skada honom. Inte hans kropp, likt Superman, men inte heller hans hjärta, ty som alla som följt ”X-Men”-serien vet så upplöses hans hjärtesorg i en suddig minnesförlust.

Vi känner till Wolverines förflutna nu, även om han inte gör det själv, vilket visar sig vara det sämsta alternativet för båda parter.

Mer läsning

Annons