Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ytlig och brist på mening

/
  • Ben Barnes, med svärd, sängkammarfrilla och märklig spansk brytning är Caspian, prins av Narnia.

Annons

”Berättelsen om Narnia: prins Caspian” är en lång historia berättad med storslagna specialeffekter och långdragna stridsscener. Men framför allt är det en barnvänlig film, där allt vad råhet, blod och mörker heter censurerats till ett jack i pannan.
I filmatiseringen av C.S Lewis andra bok om Narnia får vi återigen möta syskonen Peter, Susan, Edmund och Lucy. Den här gången återvänder de till Narnia för att hjälpa prins Caspian, Narnias rättmätige tronarvinge att besegra den onde Miraz.
Historien är rakt berättad. Efter en del springande i skogen, en del tro och tvivel på Aslan och en del humoristiska inslag, som stridsgalna möss med mindervärdeskomplex, så äger slaget om Narnia rum. Striden skildras med sedvanliga svepande vyer över slagfältet. Men trots att det huggs och fäktas en stor del av filmen, och folk och narnier dör som flugor så syns inget blod.
Efter en ganska lovande inledning känner jag mig lite trött på springandet och på att historien aldrig berättar mer än vad som sägs. Den enda karaktären jag känner något för är Ben Barnes ”prins Caspian”, men då är det tyvärr mest irritation över den påklistrade accenten.
Trots allt är filmen ganska underhållande bitvis, men tyvärr lämnar den efter sig en känsla av ytlighet och brist på mening.

Mer läsning

Annons