Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ytligt gisslandrama med energikick

/
  • Energikick. John Travolta i tryckkokaren ”Linje 1-2-3 kapad” –  remaken av en 70-talsfilm som marknadsföringen felaktigt påstår är en klassiker.Foto: Sony Pictures

Linje 1-2-3 kapad

Regi: Tony Scott, Medverkande: Denzel Washington, John Travolta, John Turturro m fl, Filmstaden, Gävle

Annons

 Ett tunnelbanetåg som blir kapat. Går det att ha tråkigare på bio? Jag minns ju den förra filmatiseringen av samma linjära historia. Kunde inte drömma om att tåget skulle dyka upp igen.

Även om många andra berömde ”Pelham 123 kapat” som den hette då, för goda skådespelarinsatser och charmigt oborstat sätt.

Men den nya filmen har en actionenergi som det inte går att värja sig mot. ”Linje 1-2-3 kapad” är en krutdurk. Från den häftigt pumpande förtexten rusar allt bara snabbare. Mot en massiv ljudbakgrund av förstärkt gnissel, tjut, pys, dunk och rytmiskt musik.

Fyra hårda män kliver på vid stationen. Travolta spelar den tatuerade ledaren, smart och oberäknelig. Gänget kopplar loss en tågvagn och stänger in sig med 18 människor som gisslan under jord i New York.

Kaparna kräver tio miljoner dollar annars skjuts en person i minuten. Och klockan tickar (på gammaldags vis eftersom det är en skitdyr sort som filmen marknadsför).

Men allt annat är uppdaterat för det digitala samhället. Kaparna kan googla uppgifter om polisens förhandlare. Gisslan i sin tur kan sända webcambilder till tv-nyheterna... Det är ett avancerat spel som upprätthåller spänningen.

Filmen är förmodligen också tänkt att framstå som en kamp mellan två personligheter. Den goda familjefadern på trafikledningen (Denzel Washington) mot den hemlighetsfulla hämnaren Travolta som har handen på vapnet och ögat på dataskärmens börskurser (apropå nytt och gammaldags förresten består rollistan av 99 procent män; allt blev inte lika uppdaterat).

Men nej, det döljer sig inget djupsinnigt drama i dialogen, hur mycket stjärnskådespelarna än anstränger sig.

Det som finns är en rå, undertryckt motvilja mot all sorts statlig inblandning, mot byråkrater och korrupta politiker. Folkligt amerikanskt missnöje, kanaliserat i regissören Tony Scotts högtrycksspruta. Det går som sagt inte att undvika att sköljas med.

Resan är bättre än den var i 1974 års version. Det tråkiga med den här sortens filmer är bara att man aldrig kommer någonstans.

Mer läsning

Annons