Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

FRANS STRANDBERG: Hellre benskörhet än skolgympan

Annons

Hellre benskörhet än idrott fem gånger i veckan

Det har varit mycket snack på sistone om att svenska barn och ungdomar rör på sig alldeles för lite. De sitter bara framför datorn, tar selfies och äter toastmackor gjorda på vitt bröd. Som om det inte var nog så är de dumma i huvudet också, och skolresultaten har fallit snabbare än vad Linda Lindorff har rasat i vikt under Let’s Dance. Till och med Finland har bättre skolresultat än oss!

Skolidrottens betydelse för svenska ungdomars hälsa och kondition har stått i centrum i SVT-dokumentären ”Gympaläraren” som sänds just nu.

Kalle Zackari Wahlström återvänder till sin gamla högstadieskola, och konstaterar att dagens tonåringar är på god väg att utveckla benskörhet eftersom de knappt rör på sig längre.

Kalle gör sitt bästa för att motivera barnen till mer fysisk aktivitet, men kämpar på i motvind . Föräldrarna bryr sig inte så mycket, och lärarna är rädda för att ett spelförbud på surfplattor skulle ”hämma kreativiteten” hos eleverna. Barnen själva suckar bara och vill helst fortsätta att göra quiz på Facebook i stället för att spela spökboll och bli krossad av någon brådmogen best från parallell­klassen.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska ställa mig till skolidrottens roll för ungdomars hälsa och skolresultat i dag. Jag hade min sista idrotts­­­- l­ektion för sex år sedan, och jag har inte saknat det ett dugg. Jag skolk­ade varannan lektion, bytte visserligen alltid om till gympa­kläder men undvek till varje pris att bli svettig för att slippa duscha med de andra. Idrotten var kompakt ångest paketerad i 90-minuterspass två gånger i veckan, och jag kände mig aldrig speciellt delaktig och ville inte vara det heller.

Jag var knappast mobbad, men jag kände mest att idrotten var till för de som redan höll på med sport. De dundrade fram som ångvältar i skogen och hoppade över plintar som att deras liv hängde på det. Vi som hatade idrotten och egentligen hade behövt röra på oss mest, stod passivt bredvid och tittade på och hoppades att ingen skulle råka passa en boll till oss.

Studier har visat att skolresultaten blir bättre och att barn blir mer fokuserade om de får röra på sig. Så kan det säkert vara, men frågan är om man i studierna har tagit hänsyn till hur de som faktiskt avskyr idrotten mår. Varje gång jag hör förslag från politiker om att fördubbla antalet idrottstimmar så knyter det sig i magen på mig. Jag kanske raljerar nu, men ibland känns det som att jag hellre får benskörhet än packar gympapåsen fem gånger i veckan och femdubblar min ångest.

Det råder inga tvivel om att svenska ungdomar måste röra mer på sig. Jag vet bara inte hur man ska utforma skolidrotten för att göra den mer attraktiv för de som behöver den mest. Att öka antalet idrottstimmar på schemat utan att göra något åt innehållet kommer knappast råda bot på problemet.

Mer läsning

Annons