Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gävles danskung

/

I somras blev han utsedd till Sveriges bästa dansbandsarrangör. Nu dansar Leif Wibron in hösten i både Gävle och Norrsundet.

Annons

”Dans är en stegvis förflyttning längs horisontalen”, säger Leif Wibron och låter för ett ögonblick nästan som en professor när han ska förklara alla fördelarna med att ha dans på Parken.

Det är stort, luftigt, sväljer flera tusen dansare och dessutom är dansbanan rund. Det är viktigt.

Det är när han ska förklara varför det är viktigt som han kommer in på det här med horisontaler. Enkelt uttryckt kan man säga så här: Eftersom dansarna rör sig runt, runt så är det bra att dansgolvet också är runt.

Har man dansgolv med hörn så är det lätt hänt att det tjockar ihop sig lite där.

Så går han iväg och hämtar sin tunga guldklavstatyett (dansbandsvärldens motsvarighet till grammis), ställer den på ett bord och vi sätter oss ner och pratar.

Finaste priset

Statyetten fick han under dansbandsveckan i Malung. Och han tycker att priset för bästa arrangör kanske är den finaste guldklaven av alla, eftersom den röstas fram av dansbanden själva.

Det fanns inga nominerade i kategorin, allt var helt hemligt. Så det var bara rakt på: ”Och vinnaren är...”

”... Leif Wibron!”

– Jag kände bara ”Whoa!”, lyckorus. Hörde jublet runt omkring och kände hur folk slängde sig kring min hals. Det kom väl några tårar också. Så skulle jag upp och hämta statyetten och jag kände bara att jag var helt stum. Det blev inte mycket till tacktal. För jag visste inte vad jag skulle säga.

Det visade sig senare att så gott som alla band som spelat på Parken under förra året hade röstat på Leif.

Hans eget intresse för dans väcktes i unga år, på 70-talet. Han gick på Ackes dansskola och lärde sig foxtrot. Egentligen var han inte så nere med dansband då, det var mer Status Quo och Black Sabbath som var hans band. Men det här med dans var så kul att han engagerade sig i dansklubben Gävle rockin’ rollin’ Club.

När ingen längre ville arrangera danser i Gävle började han fixa egna söndagsdanser på Parken. Och så har det rullat på. Förra året lämnade han sin gamla fiskeaffär efter 30 år för att ägna sig åt dansband på heltid. ”Det bästa jag har gjort”.

Vill sätta fart

– Jag vill ha fart på Parken, som det var förr, säger han, tystnar och tittar upp i det höga taket. Sedan berättar han att det var just här som han och hans hustru träffades på en dans för 35 år sedan. Och konstaterar: ”Det är något visst med dansband”.

Nu i höst provar han att driva verksamheten på anrika gamla Fyren i Norrsundet också.

Flera gånger under intervjun ställer jag så dumma frågor att han himlar med ögonen. Till exempel: ”Vad är nöjet med att dansa?”

– Men du borde komma hit och dansa själv du, det hör jag ju!

Glada på ett bra sätt

Sedan spånar han högt att nöjet med att dansa, det är väl att träffa människor framför allt. På det viset är det samma som med en vanlig krog, man går ju dit för att man vill träffa människor också. Men på dans är det inte lika hetsigt, inte lika mycket fylla. Folk är glada i hatten, fast på ett bra sätt. Sen är det såklart bra motion. Och musiken förstås.

– Jag älskar ju den här musiken! När man pratar om dansband så är det många som tänker på gamla band som Vikingarna och Lasse Stefans. Men många av de band som åker omkring och spelar nu är snarast rockband för en danspublik, och de drar också många yngre besökare. Lyssna på min spellista, där har du ett axplock av vad dansfolk av idag tycker om att lyssna på.

Stefan Westrin

Mer läsning

Annons