Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Guldbaggegalan – den ofrivilliga rysaren

/

Annons

Efter Guldbaggegalan intervjuades regissören Roy Andersson. Han stod vid ett bord, vänd med sidan av kroppen mot tv-tittarna.

Det var då jag såg det. Hans Hitchcock-profil. Hakans och magens sammanväxta och omfångsrikt bågnande rondör under kostymen. Precis lika myndig som hos den legendariska skräckmästaren.

Lika skrämmande? Det kändes något i luften. Respekten för Roy Andersson låg som ett klibbigt karamellöverdrag över en rysning. Han vann varken regipriset eller bästafilm-priset, han fick maka åt sig till förmån för en yngre generation, han fick som alla andra finna sig i att bli driven med under galans gång (”Je suis Hugo Rask”-tröjor).

Men han var ju guldlejonet från Venedig. Vad som egentligen doldes bakom Roy Andersson-leendet ville man inte veta. Inte ens nu tycks han få chans att passa in i en svensk filmbransch som högst pliktskyldigt döljer sin längtan efter Hollywoodglamour.

Tv-kameran framställde regissörerna Ruben Östlund och Roy Andersson som två tävlingsinriktade hannar. Men i praktiken hade Östlund redan med behag intagit filmtronen. Andersson har trots – eller kanske på grund av – sina konstnärliga framgångar aldrig fått sitta på den.

Roy Andersson petades i bakgrunden för att istället erbjudas rollen som svensk filmnestor. Ruben Östlund tackade förbindligt sin läromästare. Och förpassade honom därmed till historien.

Roy Andersson som bakgrundssilhuett är åtminstone visuellt iögonfallande. Och förhoppningsvis en aning skräckmästarskrämmande.

Stort grattis Gävlebördiga Cilla Rörby, vinnare av kostymbaggen. För andra gången. Visst är det hedrande. Stort grattis också Saga Becker, vinnare av en huvudrollsbagge. Klart du ska vara superglad. Men det allra sjukaste med belöningssystemet är väl egentligen att det bland en lång rad priser existerar två kategorier uppdelade i ”manligt” och ”kvinnligt”.

Guldbaggegalan stinker i synnerhet som tv-produktion. Ännu värre i år när SVT dessutom fläskar galaskvaller i webb-tv. Det är kvällen när filmen som konstart ska hyllas. Men det enda konstnärliga uttrycket blir Benke Rydmans dansföreställning.

Varning för värre rysare nästa år. Fortsätter det så här riskerar vi att få se de nominerade checka in på ett slott och hoppa längdhopp om priserna. Eller kanske inte, det ska ju samtidigt hållas på konvenansen.

Att vilja vara samtidigt pretentiösa och opretentiösa är filmarbetarnas överjävliga dilemma. Det får sin tydligaste gestaltning på Guldbaggegalan. Där ”Linda och Karl-Ove” kan omnämnas familjärt medan komediskådespelaren och biopublikfavoriten David Hellenius sitter på kanten som ett obekvämt svart får.

Man förstår behovet av det där samfällda ”skriet” som Ruben Östlund i sitt tacktal fick galapubliken att utstöta.

LÄS MER:

"Gävlebo vann guldbagge – igen!"

Mer läsning

Annons