Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Här blommade 80-talsnostalgin

/
  • Nostalgi. 80-talsgrupperna Magnum Bonum (bilden) och Attack återuppstod på Gävle Konserthus i lördags och bjöd på nostalgisk musik tillsammans med bland andra Mats Ronander, Tone Norum och Mikael Rickfors.

80-talet var då Sverige hade fullt upp med att köpa vingar för pengarna och kände rytmen av regnet.

Annons


Lite mer en 30 år senare när de gamla favoriterna står på scenen i Gävle och drar sina klassiker är det dags för de som var med från början att försöka komma in i den utsvängda jeansen igen, ta sig den nostalgiska blicken över axeln och för dem som missade det att få en återblick i det legendariska årtiondet.

Gamla hederliga sånger från drömmarnas årtionde framförs av några av Sveriges favoriter.

De som toppade listorna och ägde scenerna långt före iPhonens och soffsurfingens tid. 

 

Magnum Bonum kliver upp på scenen strax efter halv åtta, öppnar 80-talets sedan länge stängda portar och sjunger ”jag tar min skateboard backen ner” och erkänner att de egentligen bara stått på en bräda endast vid ett tillfälle, och det vid fotograferandet av albumet.

Det dröjer inte länge innan den glittriga, Kikki Danielsson look-aliken Rosa Körbergstår hoppar upp på scenen och delar med sig av sin otroliga energi och får ett fullsatt konserthus står upp och ropar att de ska skrämma slag på halva stan.

Mats Ronander sjunger om röda läppar och hur han vill bli lycklig igen med en publik som skulle ha uppskattat ett riktigt dansgolv istället för sittplatser medanTone Norum, iförd en blodröd sidenklänning står för den starkaste rösten och de mest klara tonerna trots den mindre samarbetsvilliga mikrofonen.

 

Den nostalgiska och fartfyllda kvällen fortsätter i samma stil i nästan tre timmar, självklart med en paus emellan där den uppspelta publiken kunde ta sig ett glas.

Kvällen når sitt absoluta klimax när Mickael Rickfors tar upp sin akustiska gitarr, kör ”Down the river” och Camilla Andersson sätter sig på scenkanten, med en pojke från publiken och sjunger ”What if god was one of us”.

Det pampiga avslutet bestod av både inrop och taklyftande jubel där samtliga står och för full hals sjunger klassiker som ”Tainted love” och ”I love rock n’ roll”. Som det höstbarn från det tidiga nittiotalet som jag är stod jag då och tänkte ”vad tusan har jag gått miste om egentligen?!”.

Mer läsning

Annons