Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hästpojken styr mot dansbandsvärlden

/
  • Hästpojkar. Martin Elisson och Adam Bolméus är Hästpojken. Nu släpper de nya skivan ”Från där jag ropar”.

Det vi höll på med kändes meningslöst, säger Martin Elisson. Den svåra andra–skivan kunde blivit slutet.

Annons

Nu kröner Hästpojken sitt färdiga popverk – med en dansbandsbit.Överklasshipsters med smak för romantiska melodier, självdestruktivitet och ostrukna kostymer.

Det sociala arvet kom ifatt Hästpojken under arbetet med ”Från där jag ropar”, som släpps i mellandagarna. Och inspelningarna höll på att bryta samman.

– Det var inte självklart att det skulle bli en andra skiva. Det var gånger då det vi höll på med kändes meningslöst. Båda vi två kommer från en övre medelklass där framgång definieras i pengar. Det arvet har man kvar och man känner att det här är inga stora summor, varför gör jag det här? säger Martin Elisson och rättar till sin felknäppta skjorta.

Destruktiva drag

Svaret kom till honom i en segerrusig dansbandsmelodi, förstasingeln ”Gitarrer och bas, trummor och hat”. Lika euforiskt vacker som ömsint klagande.

Till en text som tycks vara nedskriven i ett ögonblick av klarhet någonstans mellan sista rundan och stängning:

”Allting här det verkar redan gjort/ Ja du vet gitarrer och bas, trummor och hat som river”.

– Man funderar på vad det är man håller på med och vad meningen ligger. Står jag här med min gitarr och harvar igen? Men jag gör det för att det är det enda jag kan, tyvärr, säger Martin Elisson.

Var kommer destruktiviteten ifrån?

– Det tror jag finns i alla människor. Det destruktiva draget finns inbyggt i människan, alla tvivlar på sin existens. Det är nog ett ganska allmängiltigt drag som vi har och uttrycker i vår musik. Och det måste finnas ett visst mått av desperation i musik för att det ska bli intressant.

Drabbades av avhopp

Vägen till ”Från där jag ropar” var långt från rak. Inspelningen drabbades av flera avhopp.

Först: Lars ”Pop-Lars” Malmros. Sedan – i omgångar – producenten Björn Olsson.

– Lars fick barn och Björn tröttnade på att det tog så lång tid. Och så hade vi olika åsikter om hur mixarna skulle vara. Björn lackade ur lite. Är man inte 100 procent motiverad ska man inte vara med. Samma sak med Lars, säger Martin Elisson.

Ni fick ihop skivan till slut – hur känns det nu?

– Det är jävligt skönt. Det har aldrig känts så skönt eftersom den var så jobbig att göra. Det var som att fyllas av helium när den var klar.

Och nu styr ni stadigt mot dansbandsvärlden?

– Martin har fått för sig det. Fast skivan är varken dansband eller schlager. Men singeln är ju dansband, den kan man inte stå för alls, säger Adam Bolméus och skrattar.

Mer läsning

Annons