Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Höga toppar och djupa dalar med Kebnekajse

/

Annons

Lever proggen? Ja, uppenbarligen. För den här konserten med Kebnekajse och Merit Hemmingson fick byta lokal från den mindre i konserthusets restaurang till Gevaliasalen eftersom intresset var stort.

Av och till tittar den här skäggiga musikstilen klädd i snickarbyxor fram likt en dammtuss under soffan. Och den har uteslutande samma utövare som under sin storhetstid på 1970-talet.

Snart 70-åriga Kenny Håkansson bildade Kebnekajse under några rökdimmor för nästan 45 år sedan och har sedan dess varit ett av proggrörelsens ansikten utåt under årtionden. Det vill säga för den del av proggen som var Stockholmsbaserad och mer instrumentell, experimentell och som drog åt det psykedeliska hållet. Och som inte hade kravet på sig att alltid vara politisk som dess trätobroder på Västkusten där ropen skallade, framför allt från Tommy Rander och hans Nacksving, på ständiga vänsterbudskap i texterna.

Egentligen har det inte så mycket hänt musikaliskt sedan jag såg Kebnekajse första gången i juli 1978, då som förband till Uriah Heep på Folkparken i Gävle. Det är inte ett dåligt omdöme, för deras koncept står sig fortfarande levande. Att para instrumental traditionell folkmusik med moderna flummiga rocktoner. En vilja av att inte stå still och vara ständigt närvarande i nuet präglar bandet. Men topparna, när de kommer in i ett självsväng av närmast krautrockigamått, är lite för få, men de stunderna väger ändå upp dalarna där inte mycket alls händer och svänget uteblir helt.

Men det går inte att låta bli att tycka om Kebenekajse i alla fall. I dagens musikutbud är de en välkommen udda fågel. Ett band med två elbasister, Göran Lagerberg och Thomas Netzler, förlåter det mesta. Och att få höra Barkbrödslåten, Horgalåten och Förberedelser till fest ger ändå deras set godkänt.

När det begav sig under proggåren var det ofta Turid som sjöng tillsammans med Kebnekajse. Nu heter sångerskan Merit Hemmingson och är hämtad från samma 70-talsmiljö. En proggtant bakom en hammondorgel.

I den här tvådelade konserten kliver Hemmingson upp på scen efter paus tillsammans med trumslagaren Ola Hultgren. Men det fungerar inget vidare, den fluffiga orgeln faller oftast platt ner till marken och hennes ordlösa nynnande når inte riktigt fram. Lokalbytet till stora scenen blev tyvärr ett steg för mycket för Hemmingsons jazziga folktoner.

Mer läsning

Annons