Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibland blir det inte bättre

Annons

Först tänkte jag att jag skulle berätta litegrann om journalistikens villkor, eller kanske snarare beklaga mig över hur det kan vara ibland. Man småspringer från extranumret på en konsert för att åtminstone ha tjugo minuter på sig att skriva recensionen eller man sitter med iskalla fingrar på läskiga resecentrum i Sandviken och skriver en osammanhängande (eftersom skärmen är förhållandevis liten och man får scrolla upp och ned som en galning för att se föregående mening) text om Magnus Betnér på telefonen innan man har turen att kunna hoppa på ett tåg (så att man kan fortsätta skriva, buss hade inneburit ofrivillig skrivpaus på grund av anlag för åksjuka) och få iväg texteländet innan nattredaktionen får ett spel på en.

Såna ser de ut, villkoren. Ibland i alla fall. Då är det ärligt talat inte så himla konstigt att texterna blir som de blir alla gånger.

Det tänkte jag att jag kunde berätta lite om.

Eller detta med alla dessa mejl och telefonsamtal från diverse pr-människor som vill promota en grej som kanske händer i Sundsvall och tycker att man ska lyssna på dem i flera minuter när man helst vill ha just de minuterna till att skriva till exempel en sån här text.

De är förvånansvärt många, kan jag säga.

Och naturligtvis är det jättebra att folk hör av sig, det vill jag varenda dag, men helst vill jag att de berättar om saker som angår de människor som bor här, och läser den här tidningen.

Såna är de, villkoren och det tänkte jag att jag hade kunnat berätta lite om.

Eller det faktum att en textlängd (vi pratar jättemycket om längden på texter numera, och allt är prydligt mallat och bestämt så att det blir snyggt i tidningen) på 2500 tecken (inklusive mellanslag) märkligt nog är ett skitskumt format på en kröniketext som den här, man vill antingen skriva 3000 tecken ungefär, då hinner man veckla in sig och veckla ut sig ur ett resonemang, eller så vill man skriva sisådär 2000 tecken, det är precis lagom för att studsa in i en åsikt och sen vidare.

Så är det, förstår ni, så ser villkoren ut.

Och det tänkte jag först att jag skulle berätta om. Men det skulle bli lite gnälligt tänkte jag sen.

Jag menar, läser man en tidning så är det ju just som det är, i den tidningen, och det är just den upplevelsen man får. Dåliga, eller bra för den delen, ursäkter ändrar ju inte det faktum att du just nu har kämpat dig igenom 2480 tecken inklusive mellanslag om just ingenting. Annat än de där ursäkterna då.

Jag ber om ursäkt för det med.

Ibland blir det inte bättre.

Mer läsning

Annons