Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ingen idyll i grekisk film

Grekland. Olivträd och tavernor och tystlåtna fiskare. En katt som lapar sol framför ett vitkalkat hus med färgglada fönsterluckor.

Annons

Så ser det ju ut på vykorten och i resekatalogerna. Så ser det ut i ”Mamma Mia” och ”Tsatsiki” och andra romantiska komedier som har handlingen förlagd till ett, särskilt i Sverige, älskat charterresmål. Filmerna bekräftar och realiserar våra drömmar.

I de inhemska grekiska filmerna är det ofta mindre idylliskt. Förtorkad mark, hotfullt hav, stökig trafik, politiskt missnöje. Den hyllade filmskaparen Theo Angelopuolos föredrog regn och kyligt väder och personer tyngda av bekymmer i extremt långa tagningar som kunde få de största Greklandsdyrkare att misströsta.

Nu kommer ny generation grekiska regissörer med annat än retsina i tankarna. Och den här gången liknar filmerna verkligen ingenting vi ens kan försöka föreställa oss.

Åtminstone att döma av ”Dogtooth” och ”Attenberg”. Den senare omtalad också för att Facebook förra året förbjöd en pr-bild där två kvinnor ses i profil medan deras tungor möts.

Båda filmerna genomför ett slags vetenskapliga experiment. ”Dogtooth” handlar om en familj där barnen uppfostras isolerade innanför villastaketet, med ett eget språk, egen moral och normer. De är helt präglade på pappan. Han kan få dem att skälla som hundar, klippa hans naglar eller ha sex med varandra.

”Dogtooth” demonstrerar kärnfamiljen som pervers samlevnadsform. Så kan man se den. Eller som en kommentar till hur galningen Josef Fritzl spärrade in sin dotter. Den kan vara ett utforskande av hur människan blir, eller inte blir, människa. Miljöns kraft att forma speglas, liksom tyranniets funktioner.

I ”Attenberg” (regi Athina Rachel Tsangari) finns på liknande sätt en ung kvinna som växt upp i avskild symbios med sin pappa. Hon är ett naturbarn som kan allt om bergsgorillors parning efter att ha sett David Attenboroughs berömda djurfilmer på tv men saknar kunskap om sociala spelregler.

När pappan är döende i cancer tvingas kvinnan börja närma sig andra människor. Vilken är hennes egen identitet? Hur går en kyss till? Hon utför med kylig uppmärksamhet sina laborationer på en tjejkompis. Emellanåt uppträder de i exakt koreograferade dansnummer, som två dresserade småflickor.

Det är annorlunda för att inte säga absurda filmer med siktet inåt. Människans beteende studeras fast frågan om varför vi längtar till grekiska stränder kommer inte precis i första rummet.

Dramat ”Dogtooth” är nominerad till bästa utländska film på Guldbaggegalan som avgörs på måndag. Regissören Yorgos Lanthimos spelar för övrigt en av huvudrollerna i ”Attenberg”. Hans nästa drama ska visas på Göteborgs filmfestival i dagarna. Det heter ”Alper” och handlar om hur folk tjänar pengar på att uppträda i gestalt av avlidna personer – till tröst för de anhöriga. Fantastiskt bisarrt. Igen. Jag längtar mer efter den än en Kretasemester.

Mer läsning

Annons