Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ligger med ”Buffy” i soffan

Jag är ganska upprörd. Nästan arg. Fast mest upprörd ändå. Jag rasar av upprördhet, skulle man kunna säga.

Annons

Jag läste i någon tidning någonstans om den här speciella vampyrtrenden, som nu i och med en film med John Malkovich som dragnamn, efterföljs av en likadan zombietrend. Nämligen det kärleksfulla monstret. Warm Bodies handlar om en zombie som äter en hjärna och som liksom övertar sitt offers känslor för dennes flickvän. Han blir alltså kär. Han är ett mänskligt monster. Precis som de blodtörstiga vampyrerna blev i den här trenden vi pratar om. Men det är inte detta som upprör mig. Jag gillar tanken på en kärlekskrank zombie. Även om jag också kanske finner själva tanken aningen jättemotbjudande.

Nej, det som faktiskt upprör mig är att det stod i den här tidningen, som jag inte minns vilken det var, att ”True Blood” var startskottet för denna vampyrer blir snälla-trend. Det är nu jag rasar! Som ett hängivet ”Buffy”-fan rasar jag. Vad hände med Angel och Spike? Skulle man inte säga att dessa två gick i täten för de snälla, kärleksfulla vamparna? Åtminstone mer i täten än ”True Blood”-snubbarna. Angel hade sin samvetstunga själ och Spike, ja Spike blev förälskad och åtminstone ganska mycket mindre ond. Så kommer det någon tidning och säger att ”True Blood” utgjorde startskottet för alla kärvänliga vampyrer. Att Bill är den första vampyren med känslor i tv-världen. Som om Spike och Angel inte betyder någonting alls! Som om ”Buffy vampyrdräparen” aldrig har sänts i tv. Ser ni hur jag rasar!? Helt fantastiskt upprörd är jag. Helt på riktigt. Det kan möjligtvis ha att göra med att jag ligger i soffan mest varenda vardagkväll för tillfället eftersom jag har införskaffat mig alla säsonger av ”Buffy”. Som för övrigt också är mycket bättre är ”True Blood”. Det senare spårade ju ut redan i säsong fyra. Medan ”Buffy” håller i alla sju säsonger. Det blir till och med bättre. Som när Buffy blir existentialistisk och djup och har dödsångest och levnadsångest på samma gång. Se där, jag rasade och kärleksförklarade i en och samma krönika.

En annan sak, som inte är lika nördigt (beroende på hur man ser det kanske) och lite mer aktuellt, är ”På spåret” som äntligen började i fredags. Jag gillar sådana aktiviteter på fredagskvällarna. Jag brukar vara rätt slut efter veckan som gått och det är ju så trevligt att bara slappa i soffan med Kristian och Fredrik. Och helst Erik Haag. Det hade varit perfekt om ”Så mycket bättre” började precis efter och om allt tv slutade klockan tio så fick man gå och lägga sig. Och visst fyllde jag 30 för ett par veckor sedan men fredagkvällsgammal har jag varit i evigheter.

Minna Jonsson

Mer läsning

Annons