Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag, robot

Annons

Det är ganska ofta som man känner sig som en robot. Sova, äta, jobba, sova. Som i låten: Birth, school, work, death. En självgående dammsugare som flyttas från rum till rum har mer varierat liv.

Fast om man känner sig som en robot så är man ju inte en robot. Just ja. Det är det som skiljer människan från maskinen. ”Din skalle är en miniräknare, fattar du?”, påpekar familjens tonåring med tonåringars uppriktighet för hushållshuboten Anita i aktuella tv-serien ”Äkta människor”.

Logiskt tänkande är robotens främsta kvalité. Världens bästa schackspelare blir numera slagen av artificiell intelligens. Men lycka, vänskap och smärta? Bara i fiktionens, framför allt filmens, värld.

Där är tårögda robotar i stället desto vanligare. Som typ nyttiga husdjur (R2-D2) eller trogna väktare (Terminator) vid sin herres sida, som ensamma själar som längtar efter en plats i det normala samhället (pojken David i Spielbergs ”A. I.”), eller desperata rebeller som kräver att få leva och dö på samma villkor som andra (”Blade runner”).

I science fictionlitteraturen brukar det vara viktigt att skilja på mekaniska robotar och androider (organiskt skapade och människolika varelser). Nu kallar jag för enkelhetens skull alla robotar. Riktigt vad hubotarna i ”Äkta människor” egentligen består av har inte framkommit ännu. Men det är egentligen oväsentligt.

Grejen är vår iver att uppfinna fiktiva robotar om och om igen. Inte av vetenskapligt intresse utan som moraliska och filosofiska exempel; vad är det att vara människa? Hur ska vi uppträda mot varandra? Varför behandlas inte alla lika? Måste man se ut som en människa för att behandlas som en människa? Var går gränsen för empati? Hur kommer det sig att vi slår ihjäl råttor men gullar med hamstrar? Är det skillnad på att dra ur kontakten på en hubot och en hjärndöd?

Filmrobotarna tillägnas känslor för att vi ska kunna identifiera oss med deras problem. Som egentligen är våra problem förstås. Bara behändigt illustrerade av förmänskligade prototyper.

I Svt::s ”Äkta människor” står frågan om hubotrobotarnas eventuella upplevelseförmåga öppen. Omoderna modeller sågas sönder som stela skyltdockor på återvinningscentralen. En grupp fribrytarhubotar ser dock ut att handla på eget initiativ. De har drömmar om ett annat liv. De söker skydd i en kyrka. Likt flyktingar som hotas av utvisning, därför att de betraktas som ”andra” än ”vi”.

Den tekniska utvecklingen har gett mänskligheten industrirobotar som sköter fabriksjobb som kräver styrka och exakta beräkningar. Den har gett forskningen avancerade datahjärnor. Den har skapat sökrobotar som skummar hela internet efter information.

Men filmfiktionens robotar gör minst lika mycket nytta när de tvingar oss att se våra värderingar utifrån.

När blir människan robot? Det är kanske en lika relevant fråga; när man med maskinmässig noggrannhet utför sina arbetsuppgifter, när man med distanserade glasögon ser Grekland gå i konkurs och syriska hem bombas, när man automatiskt hänger på senaste apptrenden, när man kopplar in sig på cybersällskapslivet, när jag har gjort mig så beroende av min smartphone att den känns som en livsnödvändig kroppsdel.

Mer läsning

Annons