Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag var helt inställd på att skriva kontrakt

/

Allt började med ett telefonsamtal. En assistent från produktionsbolaget Meter film meddelade att jag var välkommen på intervju inför höstens nya lördagsunderhållning – ”Stjärnor på is”. En konståkningstränare som de hade anlitat hade tydligen sagt ”ring Lynda!”

Annons

Lyckokänslan spred sig som ett pirr i maggropen, ungefär samma känsla som att vara kär. När jag lade på luren stegrade sig lyckoruset, pirret blev en studsboll som for runt, runt inuti mig. Jag vred upp stereovolymen på högsta och flög sedan runt i lägenheten. Dansade, hoppade och teaterapade. Jag stannade till slut framför spegeln där jag stod och poserade, länge: ”I’m a show star, I’m a tv star, I’m a super star.” Jag passade perfekt för det här – de skulle älska mig! Och tänk att äntligen få något ut av alla de tusentals timmar jag spenderat på isen.

En vecka senare satt jag i ett konferensrum på Meter film i Värtahamnen i Stockholm. Den trevliga assistenten jag talat med i telefonen höll i filmkameran medan producenten Lena Styrén ställde frågorna. Jag var nöjd med min insats efteråt.

Tre veckor senare var jag fortfarande ganska övertygad att jag skulle komma med i programmet. Två av mina konståkningsvänner som också varit på besök hos produktionsbolaget fick svar redan några dagar efteråt: ”Tack, men nej tack, du är inte den åkare vi söker.”

När jag någon dryg månad senare hörde av mig för att få veta om jag kom med, blev e-postsvaret att Lena Styrén ville träffa mig igen. Några dagar senare satt jag på tåget ner till huvudstaden igen. ”I’m a show star, I’m a tv star, I’m a super star.” Jag var helt inställd på att skriva kontrakt samma dag.

Väl på Meter film fick jag vänta en ganska god stund på producenten. Tillslut kom hon i alla fall. Hon lyfte blicken och sträckte fram handen för skaka min, men istället sade hon med förvåning i rösten: ”Men dig har ju jag redan träffat”.

Det var första gången jag fick känna på att jag var i showbranschen. Andra gången jag fick känna på kändisvärldens villkor var när jag ytterligare en dryg månad senare fick ett samtal av producent Styrén: ”Nu har TV4 tittat på de förslag på åkare vi gett och mest troligt är du inte en av de uttagna – ja, det har inget med dig som konståkare att göra– det handlar om din ålder, du är för ung (27 år) – och så har du inte rätt längd.”

Surt.

”Men”, tillade den insmickrande producenten i luren: ”Man vet ju aldrig vad som händer så jag ber att få reservera mig inför att det kanske blir aktuellt att ta kontakt med dig igen.” Sedan har jag inte hört något mer.

Veckan innan första avsnittet kulminerade känslan av bitterhet inom mig. Det skulle ju ha varit jag som satt uppklistrad på alla reklampelare i stan, jag som knäckte hål på isen i varenda reklampaus i TV4.

Därför var det helt ärligt, hur hemskt det än låter, lite av en triumf när konståkningsproffset, Åsa Persson, äntrade isen tillsammans med ”Kicken” och gjorde en vurpa i ett av de första momenten. ”Ha, ni skulle ha tagit mig i stället.”

Konståkning är en grym sport, ni minns väl Tonya Harding som lejde sitt ex för att slå OS-konkurrenten Nancy Carrigan med ett järnrör...

Men jag måste jag faktiskt ge både TV4 och Meter film en eloge. De har lockat till sig några av konståkningssveriges duktigaste skridskostjärnor. Alla har fina meriter, betydligt mer än en 14:e plats på senior-SM som jag själv har att komma med. Dessutom, vilken matchning av paren! Markus Fagervall och Johanna Götesson är ju som gjorda för varandra, för att inte tala om Marie Serneholt och Niklas Hogner. Men Lars Frölander skulle ha varit min.

Mer läsning

Annons