Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kändisrättegångarna upphör aldrig att fascinera

/
  • Tito Beltran. Ett av få exempel på svenska kändisrättegångar.Foto:  Scanpix
  • Chris Brown. Misstänks för att ha misshandlat sin före detta flickvän, popstjärnan Rihanna. Fallet förutspås bli nästa stora kändisrättegång.

I veckan väntar ännu en kändisrättegång.
Sedan OJ Simpson-rättegången har åtalade kändisar blivit återkommande spektakel.
På Gång samlar ihop bevisen mot en vid det här laget etablerad genre.

Annons

”Hur spännande är det inte att höra om kändisar som står inför rätta?” frågade sig en artikel, representativ i genren, som summerade rättsläget i ett antal kändisrättegångar.

Tonen är typisk – exalterad, skvallrig och skadeglad. Kändisrättegången har med tiden blivit en stapelvara i medieutbudet, och, som magasinet Entertaiment Weekly uttrycker det: ”publikdragaren för kabelkanaler mellan politiska sexskandaler och tv-mässiga krig”.

Nu väntar ännu en ”kändisfest” i rätten, när Rihanna i nästa vecka ska vittna mot före detta pojkvännen Chris Brown, som står åtalad för att ha misshandlat henne, perfekt tajmat för sommartorkan i mediefabriken. Ett fall som inte har samma spektakulära ingredienser som mordrättegången mot OJ Simpson 1994 eller pedofilianklagelserna mot Michael Jackson, men som får tjäna som tillfällig förströelse i bildbruset, åtminstone tills Madonna bestämmer sig för att adoptera ett till barn.

Hur blev kändisrättegången en etablerad genre? Rötterna kan spåras ända tillbaka till kidnappningen och mordet på Charles Lindberghs barn, 1935, där rättegången strödde de första sågspånen i manegen för den mediecirkus som komma skulle.

Om Lindbergh-rättegången var genrens foster, blev OJ Simpson-fallet – där han stod inför rätta för att ha mördat frun Nicole Brown Simpson och hennes älskare – dess fullt utvecklade monsterbarn, med livesändningar, hundratals reportrar som följde fallet och kaos utanför rättssalen.

Jag minns hur en väns pappa, när Simpson-domen skulle förkunnas live på CNN, bad oss barn att vara tyst, som om Tredje världskriget annonserades i direktsändning.

Sedan dess har kändisarna paraderat förbi i rätten: Michael Jackson, Phil Spector, Robert Blake, Kobe Bryant, Martha Stewart, Gary Glitter, Paris Hilton med flera.

Mest minnesvärd i denna sorgliga skara är väl Michael Jackson, vars rättegång iscensattes av skådespelare på E! Entertainment med fördröjning, en fantastisk freak show vill jag minnas, som helt suddade ut en redan blurrig linje mellan det faktiska och det fiktiva. En förutsättning för genrens metastas är hur nyhetsflödet har gått från droppande till ständigt rinnande, från ett par rapporteringar om dagen till en 24-timmars nyhetscykel, ständigt hungrig på saftiga storys.

– De borde sälja biljetter, har Laurie Levenson sagt om Jackson-fallet, en före detta åklagare som har gjort sig känd på kombinationen av brott och kändisskap.

”Högprofilerade rättegångar har en färdig publik. Det är en mix av två populära underhållningsgenrer: rättegångsdramat och dokusåpan. Vissa innehåller redan kända människor, andra rättegångar skapar dem”, skriver MSNBC i artikeln ”Kändisrättegångar och människorna som älskar dem”.

Parallellt med kändisrättegångarnas höjdpunkt – eller lägstanivå, om man så vill – på 90-talet, började författaren John Grisham pumpa ut sina juridiska thrillers på marknaden, medan tv-skaparen David E. Kelley inte verkade vara förmögen att fantisera utan att en advokat bröt ytan i hans medvetandeström. Rättegångsdramat var , med sin egen inbyggda dramaturgi, sin brutalitet redovisad under civiliserade former, sina konventioner, sina termer (vi lärde oss att tala flytande juristlingo, likt gamla kåkfarare) – och som körsbäret på toppen adderades kändisskapet.

I Sverige har genren etablerat sig relativt sent, och den måste kämpa mot ett mindre dramaturgiskt lämpligt förlopp, men ingen som följer kvällspressen regelbundet kan väl ha missat rättegången mot sångaren Tito Beltran, där kändisar som Carola Häggkvist avlade vittnesmål. Nu senast var det flickfotografen Bingo Rimér som var i tinget, anklagad för ett föga upphetsande upphovsrättsbrott, vilket inte hindrade media från att mjölka händelsen till sista droppen.

Många kan leva gott på cirkusen. Tv-format som ”Celebrity justice” föddes, skribenten Dominck Dunne har gjort karriär på att skriva om de rika och berömdas problem med rättvisan, för att inte tala om kändisadvokaterna vars namn vi lärde oss: Bruce Cutler, Thomas Mesereau, Alan M. Dershowitz med flera. Kändisrättegången har även nått konstens domän, exempelvis i boken ”Captured”, som samlar rättegångsteckningar på celebriteter.

Chris Brown, likt OJ Simpson och Phil Spector, har bara förlorat på att dras in i cirkusen, men för kändisar som står anklagade för mindre allvarlig brottslighet, eller vittnar mot andra, har kändisrättegångar blivit en arena att synas på. Rättegångarna har även blivit en termometer på hur heta de berörda kändisskapen är; Martha Stewart fick suga i sig att få orkade bry sig om hennes juridiska öde.

Efter Simpson-rättegången publicerade tidskriften Newsweek en kritisk essä om hur viktigare ämnen trängs undan till en mörk vrå.

”I en värld efter atombombshotet kan vi tillåta oss lyxen att flytta spektakel till centrum av det offentliga samtalet”.

Nog för att kändisjournalistiken skulle svälla ut även om dess föremål höll sig inom lagens råmärken, men skillnaden är kanske att rättegångar ger ”finmedia” en ursäkt att skriva om det som annars lämnas på soptippen åt skvallerreportrarna.

Jag tror att nättidningen Salon.com kommer närmast i sin förklaring till vilka mekanismer som driver genren, och vad dess tillkomst signalerade för skifte i tidsandan:

”Vi är numera mer benägna att intressera oss för de kändisar som vi inte gillar än de som vi idoliserar.”

Att leta moraliska skönhetsfläckar i rätten är en del av samma trend som låter fredagsbilagor med pilar peka ut fettvalkar. Vi tröttnade på det upphöjda, på distansen, och ett stjärnfall är sällan högre än när det dunsar ner framför en domare och en jury.

Mer läsning

Annons