Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kärv humor i kargt landskap

/

”Om hästar och män” är inte någon vidare titel på en film. Det låter mer som en innehållsdeklaration, och inte ens en rättvisande sådan. Men låt inte det avskräcka er från att se denna lilla isländska pärla.

Annons

Filmen vann Nordiska filmpriset och galopperade ifrån starka konkurrenter som Lars von Triers ”Nymphomaniac” och Ruben Östlunds ”Turist”. Det kan ge intrycket av att ”Om hästar och män” är en typisk kritikerfilm, men här finns inslag som närmar sig det rent bondkomiska.

Då tänker jag främst på sekvensen där Kolbeinn har ridit på friarstråt till grannfrun, och på väg hem sliter sig hennes svarta hingst, som jagar ikapp hans märr och betäcker henne, medan Kolbeinn skamfylld sitter kvar i sadeln. Allt medan resten av det lilla samhället sitter hemma med kikarna och spanar.

Kikarna är återkommande. I det öppna isländska landskapet är det svårt att vara i fred, även om avstånden är stora. Ett nyfiket spejande öga ser allt.

Filmen är uppbyggd i ett antal episoder, som en efter en bygger en större helhet. Alla med hästar som ett naturligt inslag.

I en episod låter en alkis sin häst simma ut till ett fartyg så att han kan köpa vodka. I en annan förirrar sig en sydländsk gäst och måste döda och gömma sig i hästens varma kadaver för att överleva natten.

Inte mycket blir sagt. Några enstaka, hårt yxade meningar. Det vidunderliga landskapet får tala.

Humorn är så kärv att det känns märkligt att benämna detta för en komedi. Inte för att jag har något bättre förslag, annat än ”dramakomedi”. En Torgny Lindgrensk ton vilar över filmen, trots att landskapet är isländskt och inte västerbottniskt. Jag hade gärna dröjt kvar i biosalongen och sett några fler episoder ur den isländska vardagen där hästarna springer fritt och det från varje gård glimmar en kikare i solen.

Mer läsning

Annons